En fredagsfräckis uppföljning! All in!!

Jag är en ganska engagerad person. Jag gillar att göra saker till 100 % om det krävs och också när det inte krävs är det ibland så att jag kan ta i till 200 %.

De som får lida för det är ju min omgivning. Och som det kommer att visa sig, ganska mycket jag själv också

Är man en halv kilometer lång (läs 2m) och bred som en ladugårdsvägg (läs, inte alls så bred i verkligeten med verklighetsuppfattningen just nu är lite skev) så är det bara så att antingen så syns man eller så hörs man. Jag har nog valt båda?!

I förra veckans fredagsfräckis (http://lenniestankar.blogspot.se/2013/04/hall-for-oronen-har-kommer-en.html) berättade jag ju ganska ingående om vilket liv jag för när jag "är igång"! Det är ju svårt att inte höras då! På gott eller ont är det så, men till 95% är det för att jag själv ska hålla igång och orka. Men till 105% (se där ja 200%) är det också för att försöka hålla igång andra så att inte alla ska titta på mig, som då kan hålla mig lite i skymundan?? Who am I kidding?

Men jag är också fotbollstränare för knattar... De har inte det lätt. de små liven.. vi funderar på att dela ut hörselkåpor till dem. Där är något som springer omkring på linjen som en guttaperka boll på speed. Lång som ett ösregn i svarta träningskläder springer han (läs jag, men jag försöker mörka min medverkan!) fram och tillbaka och skriker i högan sky. Jag förstår inte att de står ut de stackarna.

Är det inte så att han springer (ser nog ut som en sådan där slinky som man släppte ner i trapporna, när jag försöker springa och gestikulera samtidigt) så försöker han (undertecknad igen, tyvärr) krypa in på plan obemärkt för att få uppmärksamheten från killarna och tjejerna i laget. De går ju så där! Det brukar göra det om man samtidigt är extremt högljudd, vevar för fullt med händerna och klappar dem i marken! Alltså även krypande är ju jag högre än de flesta stående! De ser ju ut som en gammal kvarn där vingarna håller på att snurra av för att de snurrar för fort!

 

(Det är jag till vänster som håller krypande på att instruera! Min kollega håller på med... ah jag vet inte, spelet är på andra hållet!:))

Ibland skulle jag vilja säga till honom (läs fortfarande mig själv, som då skulle stanna till på linjen och börja prata med mig själv, vilket skulle verka ännu mer märkligt) att lugna ner sig, du kommer att skada någon, eller dig själv!  Men lyssnar han (läs ja... ahh nu börjar nog fatta nu!), naturligtvis inte, han lyssnar inte över huvudtaget.

Det är som ett gift verkar det som. Ställ honom (läs mig för er som inte riktigt fattade ännu) inför några människor och säg till honom att säga något och han tystnar fan inte förrän du sätter en strumpa i halsen på honom.

Ibland kan jag bli så trött på honom!! (läs mig själv, det var hemskt vad jag tar i och är taskig mot mig själv!)

Det har till och med gått så långt att min fantastiske tränarekompis, vi kan kalla honom Grävsug (det är ett sjukt intresse... vi kan ta det en annan gång... alltså jag skojar inte han är helt frälst i grävsugar!) för jag vill ju inte lägga ut namn på någon som inte är tillfrågad! (men han heter Jocke:)) Han kompenserar genom att vara helt ko-lugn! Vi är som ying o yang där vi sitter på bänken (eller en av oss springer ju omkring som om vi just skållat oss på hett vatten och försöker men vindens hjälp kyla ner oss) och det är ju skönt för våra knattar.

Nu till det jag egentligen ville säga här!

Det jag egentligen ville komma till är att det kan ha sina baksidor med att vara så engagerad. Jag fick en "skada" för ett tag sedan som jag inte tror någon i hela världen fått innan.

Jag har fått blåmärken INNE i handen efter att ha klappat så mycket i händerna för att heja fram våra adepter. Och inte kunde jag säga något till någon om det heller efter som rösten var slut. Jag tror ta mig tusan inte jag är riktigt klok!