Vadå X faktor?

När jag gick i skolan för ett... ... bra tag sedan så fanns det ett par saker som man bara inte gillade så där extremt mycket.

Vissa av dem har man ju kommit över och rent av gillat när man sedan växt upp och insett att man faktiskt haft nytta av dem.

Men en sak jag aldrig kunde komma att gilla varesig då eller nu är ju att räkna med bokstäver!

Vilken nytta skulle jag ha av att räkna med bokstäver?

Ingen skulle det ju visa sig. Hur många jobb, arbeten som ni har har ni verkligen haft nytta av att veta att:

6x³⋅4x²  = 24x⁵ ??

Jag har jobbat i kiosk, som säljare, haft egen butik samt spm produktutvecklare. Jag har liksom aldrig haft någon som helst nytta av att kunna detta.

Tro nu inte att jag verkligen kunde svaret på detta, jag gissade:)!

Hur man sedan kommer in på a och b beräkningar vill jag inte ens tänka på.

Vi hade superkul på våra mattelektioner. Vi var några killar som hade ganska lätt för matte, åtminstone när det gällde helt vanlig plus, minus, dela med eller gånger.

Vi brukade räkna i vår bok hemma så kunde vi ju ha helt vanligt trevligt på mattelektionerna i stället. Det var livet! Vi spelade luffarschack och vi pratade om allt möjligt.

Missförstå mig inte vi gjorde allt vi skulle men det var liksom inte så att vi gjorde det i den takt som vår lärare hade tänkt sig. Vi var klara en bit in på terminen.

Vår lärare var ett unikum. Han hade under alla våra år i skolan samma kostym, varje dag och det fortsatte många år efter det att vi hade slutat.

Han samlade på mopeder, 1 kronor från  åren innan 1968 (extra mycket silver) och ölburkar! Han hade också en egenskap som kanske inte var så bra men i vår värld var toppen.

Var det så att man behövde lite andrum under lektionen så bad man bara om hjälp, då gick han ofelbart fram till "svarta tavlan" för att ge en grundlig förklaring, och man kunde gå tillbaka till vad man gjorde, för han förklarade grundligt (sa jag det?)

Han lyckads på något sätt ge lite högre betyg till dem som höll på samma lag som han gjorde i fotboll. I alla fall kändes det som det när betygen delades ut och de skiljde på dem trots att man klarade samma saker. Jag hade tur och få bra betyg trots att jag då inte höll på samma lag. (Numer håller jag på det laget som han höll på, men det beror mer på att jag gifte in mig i en släkt som har fått det laget med modersmjölken!)

Nu var det ju ändå något på de lektionerna som gjorde att jag fastnade för huvudräkning och det har suttit kvar sedan dess. Jag har aldrig varit en stor supporter av miniräknare, jag har inte förstått alla "fancy" knappar på dem. Jag är ju bara en enkel pojk från landet:)

Så X, Y, a, b, stora eller små har aldrig varit min melodi.

Frugan däremot, har ju läst ekonomiiiiii (försökte få fram en sån där fiiiiiin ton som att det lät lite finare än vad det är, hur tycker ni det gick?) Så miniräknare med 511 knappar har hon ju alltid haft. Jag fattar siffrorna, paranteserna och någon till... Resten är bara reservknappar i min värld!

Hon tycker ju förstås att man kan ha en massa nytta av bokstäver, inte för att hon kan ge exempel som man förstår... (kan ju bero på mig... ... ?)

Så hur känner man sig då när man sitter och lyssnar på sin 8 åring, som förklarar hur roligt och lätt han tycker att matten är i skolan, och man förklarar att det blir svårare med tiden så lär dig så mycket du kan nu.

Vad då, menar du pappa?

Ja t ex ska man ju hålla på att räkna med bokstäver och annat knasigt med tiden.

VA, DU SKOJAR, kan man räkna med bokstäver?

Ja helt tokigt eller hur? Som t ex kommer ni att behöva räkna ut (tänk ut något som du åtminstone kan själv!)... X-5=10! Tokigt va?

Jaha, menar du att X=15, pappa?

... ... ... ...jaaa... ... ... ...

Och så fick frugan sig ett skratt igen... på min bekostnad:)

Kan det verkligen vara så att ens barn blir smartare än en själv... ... inte är det väl möjligt, hur snabbt kan man tappa ett försprång?