ett erkännande

Hej!

Mitt namn är Lennie och jag har ett beroende...

Så där nu är det ute!

Jag har försökt smyga med det och jag har försökt få bukt med det, men jag klarar det helt enkelt inte längre.

Min familj har vetat en längre tid, men av hänsyn till mig har de valt att hålla tyst om det. Det kan ju svärta ned även dem om det kommer ut. Men eftersom det börjar påverkar min vardag känner jag att det är lika bra att jag kommer ut offentligt med mitt beroende.

Jag har under många år försökt få ner användandet men det håller bara under en viss tid. Vanligtvis håller det under den ljusa tiden på året. Men när det, som nu, börjar mörkna, faller jag snabbt in i den vanliga trallen igen.

Värst var det för ett år sedan då jag hade ett kombinationsberoende. Det har jag blivit av med för magen klarade inte av det.

Men nu har jag det värsta kvar...

Jag vet i ärlighetens namn inte hur jag ska klara detta utan hjälp längre. Tyvärr har jag inte svärföräldrar som riktigt tar det på allvar. De köpte t o m en stor ranson som skulle räcka länge trodde de. Hur nu ens egna svärföräldrar kan vara så öppna med detta vet jag inte.

Nu räckte det inte så länge, men det visste jag ju. Har jag väl tagit en så är jag fast, det är ju så det börjar!

Som jag sa kan jag under stunder ha full koll på detta beroende. Under sommaren är det ju annat som tar ens intresse och jag kan hålla tankarna på annat. Men sedan kommer minnena tillbaka... bara en... det är ju inte så farligt...jag klarar det denna gång... om jag inte tänker på njutningen så går det nog bra...bara en...till... det är ju inte någon som ser mig...ahhh så härligt... nej jag klarar det inte...jag åkte dit i år igen.

De finns ju överallt, man behöver ju inte längre åka in till storstan för att få tag på de små härligheterna. De går ju att få tag på överallt, t o m här i byn, HELT ÖPPET. De blir bara fler och fler, de kommer i alla sorter i alla varianter. flytande, sega, hårda, mjuka. För tusan den ena en större njutning än den andra!

Snälla familjen förlåt mig...jag har ätit upp alla pepparkakorna...IGEN. Jag vet att de skulle räcka längre, men det går bara inte. Det är nog jag som ätit upp skorporna med pepparkakssmak, pepparkaksfilen, pepparkakskolorna, samt druckit upp vattnet med pepparkakssmak, jag vet inte, jag är inte mig själv längre... Jag försöker bara stå emot och helt plötsligt finner jag mig själv stående med en tom burk i händerna!

Men jag har i alla fall blivit av med mitt kombiberoende, pepparkakor OCH clementin. Clementinen gick hårt åt magen, phu  det var inte mina pepparkakor som gjorde det;) Tillsammans med kall mjölk en helt oslagbar kombination.

Tänk när julmusiken börjar, hur ska man klara sig att inte bara kränga pepparkakor då'rå.

PS: Mina svärföräldrar vet om min passion (för det är ju en passion och inte ett beroende:) så de köpte upp en av varje burk pepparkakor de kunde hitta och gav mig i julklapp. Härliga människor!!)