Orsak och verkan

Jag har ju lite bloggvila, men jag gör ett litet undantag idag! Många som känner mig vet att när jag väl gör något gör jag det inte sådär lite grand utan försöker göra det så bra jag kan och lite till. Ibland kan det te sig som om man t o m överdriver litegrann? Nåja det tycker ju inte jag men men säkert omgivningen:) T ex är det därför jag gör ett litet uppehåll från att blogga, det tog tid från annat just nu.

Det är ju lite grand därför vi också varit på semester. För att vila upp lite efter att ha jobbat mycket, inte  bara på jobbet utan också på fritiden med olika sysselsättningar som jag engagerar mig i helhjärtat.

Men som sagt, ibland ger orsak och verkan lite större följder än vanligt...

Vi har varit en vecka i i ett underbart soligt och roligt Turkiet. Vi har legat still på en enorm anläggning i en hel vecka och bara njutit.

Orsak och verkan nummer ett denna vecka. De har rutchbanor här! Både jag och mina söner har åkt massor. I synnerhet den äldsta och jag har ju försökt förstå hur man ska göra för att kunna åka så snabbt som möjligt. 

Så nu är vi alldeles rödflammiga på ryggen efter att dragit i skarvarna i banorna en 125-130 gånger...

För att inte tala om träningsvärken i magen, lår och vader. Spring i trappor och ligga på hälar och skulderblad tar mer än man tror:)

Orsak och verkan nummer två denna vecka. De har ju ett underhållningsteam sommarland tiden ska hålla en sysselsatt. Jag har konsekvent ignorerat dem, för jag vet hur det går! Men till sist var jag tvungen att gå ner till stranden och beachvolleybollen. Jag har aldrig spelat volleyboll men jag tycker det är så jäkla kul att vara med ändå. 

Jag har egentligen inte spelat sedan jag gick i skolan för... Många år sedan. Men förra året fick jag chansen tillsammans med lite vänner. Jag ställde upp och det kändes som om det skulle bli kanonkul. Första upphoppet, jag landar fel och jag känner att det gör lite ont i foten. Äsch, det är väl inte så farligt, jag spelar vidare. Det gick jättebra och det var lika kul som jag mindes det. Efteråt tog det ca tre månader innan foten var bra igen! 

Denna gången var det inte lika farligt. Vi var ett gäng med, allt ifrån, en enorm Ryss (alltså magen inte resten) till lite magrare Ryssar. Som ni hör är här många Ryssar:) De flesta verkade ha spelat massor innan och jag ville ju inte vara sämre. Jag slängde mig som en kontra på varenda boll som kom i närheten. Ni förstår inte hur mycket det krävs av en otränad 2 meter människa att gång på gång slänga sig raklång rakt ned i gruset! Det är så in i hela havet jobbigt efter en stund. Men inte ska man ge upp. Efter att ha fått munnen full av lite grovkornig sand en flertal gånger, sett ut som jag var täckt av grus från topp till tå, fick jag i alla fall vinna matchen med 2-1 i set. 

Verkan här då? Tre skrubbsår och träningsvärk i rätt många muskler till som jag inte visste jag hade!

Orsak och verkan nummer tre (OBS detta är på samma dag dessa uppstår) 

På kvällarna är det underhållning. En kväll var det musikquizz. Efter att ha hållit oss undan de andra kvällarna och klarat oss från att bli upplockade på scen, är nu turen kommen till mig...

Man ska ha två lag i quizzen, ett lag vill de att jag ska vara lagledare för! Jag vill ju förstås inte, jag är ju svensk och vill inte sticka ut... Tssssssss. Efter ett par sekunders övertalning går jag med på det.

Jag blir lagledare för Maffialaget! En kubik Ryss blir lagledare för cowboyslaget. Alltså jag valde inte namnen!

Tävlingen är enkel, man ska gissa rätt sångare! Hela laget ska vara med och gissa men lagledaren (jag) är den som ska springa upp på scen, ta på en enorm stråhatt, säga ARRIVA ARRIVA och sedan rätt (förhoppningsvis) svar. Lätt, tänker man ju, ända till vi får första frågan och Ryssen springer upp på scen i ett tempo som får roadrunner att stå stilla. Och han svarar rätt!

Jädrar i min lilla låda, här får man ta i! Låtarna som följer varvar vi att klara. Men kampen om den där hatten hårdnar och vi får ta i allt vi kan för att få tag på den. Vi kastar oss upp på scen, vi slänger oss från flera meters avstånd. Vi kampas om den där jäkla hatten på alla sätt utom de regelrätta. Men vi har kul.

I mitten ungefär, kan vi låten igen! Jag springer mot scen och  UPPENBARLIGEN, missbedömer avståndet upp till trappan. Jag drar i foten något så överjä****t men Hahahaha jag fick tag på hatten, jag fick tag på ha- ajjjjjjj det gör ju lite ont -tten. Jag svarar rätt, maffians jubel! Vi är i ledningen.

Jag kommer ner och som en liten brejk så släcker de ner och vi ska köra tändaren i luften under en del av låten. Jag hinner tänka att jag ändå bara måste ta av skon och känna  att stortån sitter kvar. Det gör den, men antagligen inte nageln om ett par dagar. Sjuttsingen vad det blöder!

Killen på scen om jag är OK! OK min tå håller på att ramla av här, men visst jag är OK! Förvånad min tillbaka... E du det, det ser liksom ut som om... Min tå håller på att ramla av ja. Ge mig plåster så att vi kan köra vidare. 

Se, det är här orsak och verkan går lite till överdrift. Jag kunde ju lika gärna sagt att, aj då här gick det tosigt och jag hoppar av så att jag kan se över min tå. Men gör man det? Nej då, vi är i ledningen och den där kubiken till Ryss ska INTE få vinna. Jag tror jag hann tänka något om att inga fler ryssar ska vinna några krig här idag eller något, jag vet inte adrenalin ni vet...

Maffi laget jublar och det gör ju inte det sämre:)  Här ska vi kämpa tills sista blodsdroppe, fast jag hoppas ju av given anledning att vi slutar innan.

Papper och plåster sätts på och jag ser senare att min sko inte riktigt kommer att se likadant igen!! Tänk så snabbt det blöder igenom?! 

Vi kör vidare. Ett par låtar senare kommer båda lagen på låten samtidigt igen. Och vi rusar upp mot scenen. Denna gång lyckas jag få omkull Ryssen igen men landar med sidan ovanpå hans knä. Ungefär där mina revben brukar sitta fast... Ja de kan ju ha klarat sig men eftersom jag skriver detta med en hand och håller mig i sängen med den andra  undrar jag? Jag skulle gett upp efter första....

Men vi ger aldrig upp... Vi linkar vidare och alla mina maffiavänner sitter just nu och knäpper sina händer och tackar högre makter att inte de blev utvalda till kapten (de är så religiösa i dessa länder;))

Jag är mer irriterad att jag inte fick tag på hattskrället. 

Tänk vad lite fighting spirit gör för smärta.

De sista två låtarna ger dubbla och trippla poäng. Vi kan båda, men liiiiiite för sent. De där jäkla cowbysarna hinner före.

Vid sammanräkningen senare visar det sig att vi är helt lika. Efter 50 låtar, får vi 25 poäng var. Vi hade vunnit om vi bara tagit Dr Alban.... Jag missade Dr Alban. Mest skyller jag på en Rysk dam som helt hysteriskt sprang omkring och skrek Dralvan, Dralvan.... It is Dralvan. Hon skrek så högt att jag inte ens la märke till låten. 

Ryssen gick upp på scen, tog på sig hatten och sa Dr Alban...va f*n, va då Dralvan?

Som tur är lyssnade jag på låten när samma dam, lika hysteriskt skrek... GETTAWAY, GEEEEETTTTTAAAAAWWWWWAAAAAYYYYY, när Wahl is love kom upp. Jag svarade Haddaway, eller hur det stavas istället för gettaway. Killen på scen såg min fundersamma min och förklarade att ryssar inte uttalar H som H utan som G... Så tänk på det, tackar!

Nåväl lika var ju lika bra det. Vi hade ju kul allihop, utom min tå och mina revben! 

Som sagt orsak och verkan...

Efter att ha fått lite hjälp efteråt med att lägga om såren så har jag bytt ytterligare ett par gånger. På morgonen såg det ut så här...känsliga tittare varnas...

Jag tror det var allt...jepp...det var det! 

Lärdom...undvik musikquizz om du ska vara kapten för laget, akta dig för smygproffs när du spelar volleyboll och ge tusan i att undersök hur snabbt man kan åka i en vattenrutchbana! Fast det har jag väl redan glömt:)!!!

ett erkännande

Hej!

Mitt namn är Lennie och jag har ett beroende...

Så där nu är det ute!

Jag har försökt smyga med det och jag har försökt få bukt med det, men jag klarar det helt enkelt inte längre.

Min familj har vetat en längre tid, men av hänsyn till mig har de valt att hålla tyst om det. Det kan ju svärta ned även dem om det kommer ut. Men eftersom det börjar påverkar min vardag känner jag att det är lika bra att jag kommer ut offentligt med mitt beroende.

Jag har under många år försökt få ner användandet men det håller bara under en viss tid. Vanligtvis håller det under den ljusa tiden på året. Men när det, som nu, börjar mörkna, faller jag snabbt in i den vanliga trallen igen.

Värst var det för ett år sedan då jag hade ett kombinationsberoende. Det har jag blivit av med för magen klarade inte av det.

Men nu har jag det värsta kvar...

Jag vet i ärlighetens namn inte hur jag ska klara detta utan hjälp längre. Tyvärr har jag inte svärföräldrar som riktigt tar det på allvar. De köpte t o m en stor ranson som skulle räcka länge trodde de. Hur nu ens egna svärföräldrar kan vara så öppna med detta vet jag inte.

Nu räckte det inte så länge, men det visste jag ju. Har jag väl tagit en så är jag fast, det är ju så det börjar!

Som jag sa kan jag under stunder ha full koll på detta beroende. Under sommaren är det ju annat som tar ens intresse och jag kan hålla tankarna på annat. Men sedan kommer minnena tillbaka... bara en... det är ju inte så farligt...jag klarar det denna gång... om jag inte tänker på njutningen så går det nog bra...bara en...till... det är ju inte någon som ser mig...ahhh så härligt... nej jag klarar det inte...jag åkte dit i år igen.

De finns ju överallt, man behöver ju inte längre åka in till storstan för att få tag på de små härligheterna. De går ju att få tag på överallt, t o m här i byn, HELT ÖPPET. De blir bara fler och fler, de kommer i alla sorter i alla varianter. flytande, sega, hårda, mjuka. För tusan den ena en större njutning än den andra!

Snälla familjen förlåt mig...jag har ätit upp alla pepparkakorna...IGEN. Jag vet att de skulle räcka längre, men det går bara inte. Det är nog jag som ätit upp skorporna med pepparkakssmak, pepparkaksfilen, pepparkakskolorna, samt druckit upp vattnet med pepparkakssmak, jag vet inte, jag är inte mig själv längre... Jag försöker bara stå emot och helt plötsligt finner jag mig själv stående med en tom burk i händerna!

Men jag har i alla fall blivit av med mitt kombiberoende, pepparkakor OCH clementin. Clementinen gick hårt åt magen, phu  det var inte mina pepparkakor som gjorde det;) Tillsammans med kall mjölk en helt oslagbar kombination.

Tänk när julmusiken börjar, hur ska man klara sig att inte bara kränga pepparkakor då'rå.

PS: Mina svärföräldrar vet om min passion (för det är ju en passion och inte ett beroende:) så de köpte upp en av varje burk pepparkakor de kunde hitta och gav mig i julklapp. Härliga människor!!)

En längtan efter...

Det finns en sak som vi bara inte kan stå emot, det är en vattendelare jag vet, men vi är för, absolut för!

Det är så att vi redan nu börjar planera lite lätt för hur vi ska lösa allt som ska göras till JUL:)

Redan här tror jag att många av er börjar himla med ögonen och känna att stressen är ändå stor nog jag slutar att läsa nu. Men jag tänkta att jag kunde hjälpta till lite med att planera åt er, vi gör ju den ändå så varför inte dela med oss.

Alltså...med risk för att ni ska idiotförklara mig så kommer det då här.

Min excellplanering börjar nu med att planera planerandet. Ett bra planerat planerande gör planerandet planerat och inte helt spontant. Det gäller ju att få till ett julfirande UTAN stress och MED härliga minnen för både barn och vuxna.

Alltså det är inte så att jag har kontrollbehov eller så...? Men någon måste ju ha tänkt att man skulle använda excell till något, eller hur!

Det är ju så mycket man ska hinna med och så mycket man ska hinna göra.

Det är ju inte heller så att vi har stora ambitioner, absolut inte... det är ju bara så att man gärna vill göra pepparkaks deg, för det är ju så enkelt. Sen ska man ju baka ut denna deg som man alltid gör för stor. Eftersom barnen har blivit bättre på att utnyttja degen med stansarna så går det lite snabbare för varje år. Men första året tror jag att vi bakade i tre fyra timmar. Eller vi och vi. Vi (barnen och jag) bakade i en timme, sedan var jag tvungen att baka färdigt i två timmar till för att bli av med resten av degen.

Vi gör Två pepparkakshus runt advent. Ett som vi fyller till oigenkännligt med godis och krossar direkt till fikat på kvällen. Och ett så konstnärligt vi kan som vi äter först till tjugonde Knut!

Marsipanfigurer är ett måste för "någon" på IKEA har tagit fram helt otroligt bra marsipanfigursmojänger. Baka lussekatter bakar vi för det är något speciellt med den där lukten... jul godis i övrigt kan man ju inte bara inte göra eller hur? Egna praliner med hallonganasch Mmmmmmmmmm. Finns formar till det på IKEA också...samma "någon" som gjort dem faktiskt:)

Sedan ska det ju lysa härligt och mysigt ändå från första advent, då måste ju fönstren vara rena (usch vad tråkigt, hur mycket man än planerar!)

Och vi överdriver ju inte, det är ju inte så... men julmusik spelas ju faktiskt inte mer än en gång om året, den gången mellan man börjar i slutet av November till då man slutar i slutet av December, det är ju ingenting!

Vi brukar, för säkerhets skull, ha tre granar! Men vet ju inte var tomten landar och man har ju hört att han har bråttom så han ska ju inte behöva leta efter den, eller hur. I år har vi hittat en plats till som nog ska få en liten (?) gran, så granhandlaren, du vet vem du är, var beredd:)

Och visst hänger ni också granarna i taket?!

VA, hänger ni INTE granarna i taket?

Varför hänger ni inte granarna i taket?

Ni sätter säkert inte in dem till Lucia heller då?

Firar ni jul alls egentligen:)

Vad då? Varför vi hänger granarna? För att har stått upp hela livet, de förtjänar att få hänga lite fritt också!

Allvarligt talat är det för att de ska stå helt rakt och inte riskera att ramla. Vi hänger den med dubbel, (trippel på den största) ståltråd i en krok i taket. Sedan sätter vi en STOR kruka med vatten under full med vatten. Första dagen brukar de dricka ungefär 5-6 liter vatten. Nu känner ni att er lilla julgransfot som rymmer 2 dl vatten känns lite liten, eller hur?!

Nu har jag ju inte ens pratat om all städning eller andra saker som ska handlas in till julen. Så planering och start redan nu är ett måste.

Nu inser jag också att jag inte alls hjälper till att planera åt er... men ni kanske inte ens vill ha fyra granar, choklad upp till armbågarna, pepparkaksdeg som kommer ut ur öronen, kristyr under naglarna, knäck undanstoppat överallt det får plats, rim som inte går ihop eller julmusik som kommer ur varenda högtalare hela dagarna? Ledsen då kan jag inte hjälpa er:) Det är så det ska vara, jag älskar jul!

Hur kan det då går så in i hela havet snett för en person undrar ni!?

Glädjen att under en hel månad ha YBERSNÄLLA barn är ju helt fantastiskt. Det finns ju inget ett barn som fortfarande har kvar tron på tomten inte skulle göra för att riskera att komma på "stygglistan". Så ju tidigare man börjar desto längre har man fantastiska barn omkring sig. Om detta sedan kommer till att slå tillbaka om och när de inte har kvar tron vet jag inte, jag har nämligen kvar min tro:)!!

Jag älskar att under så lång tid få göra saker med min familj som vi alla gillar. Baka pepparkakor, baka pepparkakshus, göra julgodis, pynta granar, spela musik, öppna kalendrar, titta på julfilm, sätta fram tomtar och allt annat som hör julen till, det är underbart.

Jag tror att detta är ett minne barn får med sig hela livet ut. Åtminstone har jag dessa minnen från min barndom, det sitter kvar.

Det starkaste jag har är en känsla av ljus. Vi firade alltid julen hos min farmor och farfar. De bodde i Hammarslund utanför Kristianstad. När jag var liten fanns det inte så oerhört mycket belysning överallt som det finns nu. Mitt minne som är så starkt förknippat med julen är de gatlampor som lyste i Hammarslund. Innan dem såg man inget ljus efter dem såg man inget ljus. När vi närmade oss med bilen öster ifrån började man se lamporna från avstånd, de glimmade som stjärnor. Träden som fortfarande fanns kvar i stor mängd vajade framför lamporna och gjorde att det såg ut att blinka och glimta just som en stjärna. Det spelades säkert någon jullåt på bilradion. Det är fortfarande något jag tänker på varje gång jag passerar Hammarslund som numer är tre-fyra gånger så stort som i slutet av 70 talet.

När ögonen glittrar på barnen här hemma kring jul får jag samma känsla av lugn och glädje som jag kände dessa jular hos farmor o farfar.

Så att planera inför julen är något jag ser fram emot ungefär från slutet av Januari. Jag är ju inte helt skadad, jag är faktiskt lite trött på det några veckor i början av Januari:)

Inte bara naket!

Vet inte om jag ska bli smickrad eller rädd!?

Att blogga har ju sina fördelar. Man får tillfälle att skriva av sina innersta tankar och man får tillfälle att ge sin syn på saker och ting helt oemotsagd och det är ju inte ofta annars:)

En annan sak är ju att man själv får tillfälle att rannsaka sig själv om vad man egentligen tycker och tänker.

Att det är många som läser vad man skriver är ju fasligt roligt också förstås. Att folk följer det man läser är ju lite lockande och ibland får man lite kommentarer både på sida och mailat till sig som är uppmuntrande.

Som tur är (?) har jag inte så mycket följare så att kraven har vuxit "out of control" så att jag måste uppdatera hela tiden. När jag skriver är ni en hel del som går in och läser och det är jag tacksam för:)

Men man blir ganska förvånad över alla "andra" som är inne och "läser" på ens blogg.

Det är ju snart dags att berätta på allvar att man är gift, för HERRE JISSES vad många sidor med nakna "fruntimmer" med egna hemsidor som är inne och kommenterar och tycker att man ska läsa deras hemsidor.

Hur vet jag detta... ...jag är ju nyfiken för kattsingen. Men bara VÄLDIGT LITE nyfiken. (Och sedan får jag ju ett mail så fort någon är inne och kommenterar på min blogg). För så fort man klickar på någon av dessa sidhänvisningar så möts man av rent groteska bilder.

Numer har jag lärt mig att det är INTE ALLS mig de är ute efter:(  ;) Bara reklam, äsch... jag som var populär där ett tag...!

Så när man ser en adress man inte känner igen så håller man sig långt ifrån klickknappen och spanar vidare efter seriösa läsare, för ni finns också, många av er också.

Så jag fortsätter skriva för mig själv och er som verkligen vill läsa och så får jag väl acceptera att jag inte alls är hottast på nätet och är jagad av 28 ryska tjejer som vill träffa mig, 14 personer från mitt närområde som söker kontakt, 31 unga tjejer från Polen och Tjeckien och 1 från Haparanda.

Framför allt är jag glad när min fru är inne och läser och hon behöver inte skicka några bilder... eller det kansk... ...nej hon behöver inte skicka några bilder...!:)

Ett hus fullt av kärlek

Tänk er in i den där känslan ni hade då ni var nykära...

Ni kommer ihåg den!?

Kinderna blossade, hjärtat klappade extra snabbt, det kändes som om man hade vingar på ryggen. Allt ogräs på gräset blev till blommor på ängen, Det gjorde nästan ont i bröstet så fort man hörde rösten av den man förälskat sig i.

Kanske sluddrade ni när ni försökte säga något smart, Varenda liten sak kändes svår att fråga, man ville ju inte göra bort sig. Låg frisyren rätt, satt kläderna bra...såg kläderna bra ut? Jag ser bra ut nej jag ser inte klok ut. Hur går jag, håller jag ett kylskåp? Nej jag ser ut som en anka...

Nu ser jag henne (honom om det nu var så för någon annan) , Oj vad varmt det blev, är det så varmt här? Det hettar i hela kroppen, kinderna blir ännu rödare. Kläderna klibbar nästan fast på kroppen...

Den känslan är den jag pratar om, värmen...

Visste ni att den känslan sitter i så länge man älskar varandra. Det kan man inte tro, det är lätt att glömma bort att värmen man känner inombord är samma känsla som den man en gång kände när man först var förälskad. Den känns kanske inte likadan, men den finns där.

Den värmen sitter kvar i allt man gör. Oavsett om man är överrens eller om man inte är överrens, om man bråkar eller om man inte bråkar, så sitter den värmen faktiskt kvar i en.

Den värmen värmer upp samtal, den värmer upp känslor. Den värmer upp frostiga blickar och den värmer upp och överbryggar allt när man bara stannar upp och känner efter att den finns kvar där inne.

Denna värme värmer upp murar och den värmer upp väggar. Den värmer upp golv och den värmer upp tak, den värmer upp allt där emellan. En enda person kan faktiskt värma upp vilken annan person som helst. Allt som behövs är ett leende, ett skratt, en kram eller ett ärligt "hur har din dag varit"?

Varför skriver jag då detta?

Jo, jag jag har märkt hur mycket värme och kärlek som normalt finns i det hus vi bor i. Jag kommer hem från jobbet och huset är fullt med liv, med skratt, med gråt, med diskussioner, med frågor, med kramar, med pussar...och massor med värme.

Ett hus fullt av kärlek, fullt av värme!

Detta tar man ofta för givet och tycker att det inte är något särskilt, det tillhör liksom. Men... nu är mina tre favoritälsklingar bortresta och, förhoppningsvis, har superroligt uppe hos Pippi, Emil och alla de andra på Astrid Lindgrens värld.

Jag tänkte på det idag när jag kom hem.

Här är inte lika varmt... hmm, vad kan det bero på?

Naturligtvis är det den kärlek och värme som min familj ger varandra som värmer upp oss. Den sitter kvar i oss, och den sitter i våra barn. Tillsammans ger vi varandra den värme och trygghet vi behöver för att känna oss varma i hela hjärtat och för den delen om fötterna som just nu är lite bortdomnade...

Tänk på det när ni känner er frusna i onödan, en blick, en kram, ett ord och ni känner er varma inombords igen... En filt kan ju också hjälpa förstås:)


I morgon kommer de hem igen, nu måste jag verkligen värma upp här..:)

Pappa kan väl fixa?!

Man försöker ju lösa det mesta till det bästa.

Men i bland är det bara så att någon annan är lite bättre på att göra det bra.

T ex försöker vi ta hand om våra barn tillsammans och det går alldeles utmärkt. Vi lagar god och näringsrik mat till dem, som de kan säga att de inte gillar. Men vi älskar dem ändå:)

Vi försöker läsa för dem med olika röster när vi läser böcker för dem. Då kommenterar de så här. Det räcker om du pratar med din vanliga röst pappa, det blir bättre. De är för gulliga.

Vi leker med dem, då och då. Och då gör man det ju inte alltid rätt eller hur.

När de är sjuka så turas vi om att trösta dem med blandad framgång. Det är ju trots allt så att Mamma är bäst i vissa lägen.

Pappa som jag är försöker jag ju bryta in ibland för att visa att det går bra med mig också. Oftast går det ju bra det också.

Idag har vi en lite sjuk son, vår yngste.

Han blev sjuk idag när vi var och tränade fotboll. Eller, det var ju inte fotbollen som gjorde honom sjuk förstås. Nej, han har varit vaken sedan 4 i natt och hostat.
Alltså han blev lite kräkig, som han sa, när han började springa runt med de andra fotbollshjältarna i dag på träningen.

Senare på dagen fick han även feber.

Hostan har vi försökt avhjälpa med olika saker under dagen och det har hjälpt, sådär!

Så när han efter sängdags ropar och jag går bort till trappan för att höra vad han vill, så säger han... du får nog hämta mamma!

Va, pappa är ju här nog kan väl jag hjälpa dig?

Ok du behöver inte hämta mamma, jag är jättehostig säger han och efter det lägger han på en ljudkuliss av 25 sekunder hostande som ömsom går upp i falsett och ömsom går ner i gurgel...

...Jag hämtar mamma älskling, vänta lite!

Mamma är ju trots allt bäst i vissa lägen:)

Vadå X faktor?

När jag gick i skolan för ett... ... bra tag sedan så fanns det ett par saker som man bara inte gillade så där extremt mycket.

Vissa av dem har man ju kommit över och rent av gillat när man sedan växt upp och insett att man faktiskt haft nytta av dem.

Men en sak jag aldrig kunde komma att gilla varesig då eller nu är ju att räkna med bokstäver!

Vilken nytta skulle jag ha av att räkna med bokstäver?

Ingen skulle det ju visa sig. Hur många jobb, arbeten som ni har har ni verkligen haft nytta av att veta att:

6x³⋅4x²  = 24x⁵ ??

Jag har jobbat i kiosk, som säljare, haft egen butik samt spm produktutvecklare. Jag har liksom aldrig haft någon som helst nytta av att kunna detta.

Tro nu inte att jag verkligen kunde svaret på detta, jag gissade:)!

Hur man sedan kommer in på a och b beräkningar vill jag inte ens tänka på.

Vi hade superkul på våra mattelektioner. Vi var några killar som hade ganska lätt för matte, åtminstone när det gällde helt vanlig plus, minus, dela med eller gånger.

Vi brukade räkna i vår bok hemma så kunde vi ju ha helt vanligt trevligt på mattelektionerna i stället. Det var livet! Vi spelade luffarschack och vi pratade om allt möjligt.

Missförstå mig inte vi gjorde allt vi skulle men det var liksom inte så att vi gjorde det i den takt som vår lärare hade tänkt sig. Vi var klara en bit in på terminen.

Vår lärare var ett unikum. Han hade under alla våra år i skolan samma kostym, varje dag och det fortsatte många år efter det att vi hade slutat.

Han samlade på mopeder, 1 kronor från  åren innan 1968 (extra mycket silver) och ölburkar! Han hade också en egenskap som kanske inte var så bra men i vår värld var toppen.

Var det så att man behövde lite andrum under lektionen så bad man bara om hjälp, då gick han ofelbart fram till "svarta tavlan" för att ge en grundlig förklaring, och man kunde gå tillbaka till vad man gjorde, för han förklarade grundligt (sa jag det?)

Han lyckads på något sätt ge lite högre betyg till dem som höll på samma lag som han gjorde i fotboll. I alla fall kändes det som det när betygen delades ut och de skiljde på dem trots att man klarade samma saker. Jag hade tur och få bra betyg trots att jag då inte höll på samma lag. (Numer håller jag på det laget som han höll på, men det beror mer på att jag gifte in mig i en släkt som har fått det laget med modersmjölken!)

Nu var det ju ändå något på de lektionerna som gjorde att jag fastnade för huvudräkning och det har suttit kvar sedan dess. Jag har aldrig varit en stor supporter av miniräknare, jag har inte förstått alla "fancy" knappar på dem. Jag är ju bara en enkel pojk från landet:)

Så X, Y, a, b, stora eller små har aldrig varit min melodi.

Frugan däremot, har ju läst ekonomiiiiii (försökte få fram en sån där fiiiiiin ton som att det lät lite finare än vad det är, hur tycker ni det gick?) Så miniräknare med 511 knappar har hon ju alltid haft. Jag fattar siffrorna, paranteserna och någon till... Resten är bara reservknappar i min värld!

Hon tycker ju förstås att man kan ha en massa nytta av bokstäver, inte för att hon kan ge exempel som man förstår... (kan ju bero på mig... ... ?)

Så hur känner man sig då när man sitter och lyssnar på sin 8 åring, som förklarar hur roligt och lätt han tycker att matten är i skolan, och man förklarar att det blir svårare med tiden så lär dig så mycket du kan nu.

Vad då, menar du pappa?

Ja t ex ska man ju hålla på att räkna med bokstäver och annat knasigt med tiden.

VA, DU SKOJAR, kan man räkna med bokstäver?

Ja helt tokigt eller hur? Som t ex kommer ni att behöva räkna ut (tänk ut något som du åtminstone kan själv!)... X-5=10! Tokigt va?

Jaha, menar du att X=15, pappa?

... ... ... ...jaaa... ... ... ...

Och så fick frugan sig ett skratt igen... på min bekostnad:)

Kan det verkligen vara så att ens barn blir smartare än en själv... ... inte är det väl möjligt, hur snabbt kan man tappa ett försprång?