ett erkännande

Hej!

Mitt namn är Lennie och jag har ett beroende...

Så där nu är det ute!

Jag har försökt smyga med det och jag har försökt få bukt med det, men jag klarar det helt enkelt inte längre.

Min familj har vetat en längre tid, men av hänsyn till mig har de valt att hålla tyst om det. Det kan ju svärta ned även dem om det kommer ut. Men eftersom det börjar påverkar min vardag känner jag att det är lika bra att jag kommer ut offentligt med mitt beroende.

Jag har under många år försökt få ner användandet men det håller bara under en viss tid. Vanligtvis håller det under den ljusa tiden på året. Men när det, som nu, börjar mörkna, faller jag snabbt in i den vanliga trallen igen.

Värst var det för ett år sedan då jag hade ett kombinationsberoende. Det har jag blivit av med för magen klarade inte av det.

Men nu har jag det värsta kvar...

Jag vet i ärlighetens namn inte hur jag ska klara detta utan hjälp längre. Tyvärr har jag inte svärföräldrar som riktigt tar det på allvar. De köpte t o m en stor ranson som skulle räcka länge trodde de. Hur nu ens egna svärföräldrar kan vara så öppna med detta vet jag inte.

Nu räckte det inte så länge, men det visste jag ju. Har jag väl tagit en så är jag fast, det är ju så det börjar!

Som jag sa kan jag under stunder ha full koll på detta beroende. Under sommaren är det ju annat som tar ens intresse och jag kan hålla tankarna på annat. Men sedan kommer minnena tillbaka... bara en... det är ju inte så farligt...jag klarar det denna gång... om jag inte tänker på njutningen så går det nog bra...bara en...till... det är ju inte någon som ser mig...ahhh så härligt... nej jag klarar det inte...jag åkte dit i år igen.

De finns ju överallt, man behöver ju inte längre åka in till storstan för att få tag på de små härligheterna. De går ju att få tag på överallt, t o m här i byn, HELT ÖPPET. De blir bara fler och fler, de kommer i alla sorter i alla varianter. flytande, sega, hårda, mjuka. För tusan den ena en större njutning än den andra!

Snälla familjen förlåt mig...jag har ätit upp alla pepparkakorna...IGEN. Jag vet att de skulle räcka längre, men det går bara inte. Det är nog jag som ätit upp skorporna med pepparkakssmak, pepparkaksfilen, pepparkakskolorna, samt druckit upp vattnet med pepparkakssmak, jag vet inte, jag är inte mig själv längre... Jag försöker bara stå emot och helt plötsligt finner jag mig själv stående med en tom burk i händerna!

Men jag har i alla fall blivit av med mitt kombiberoende, pepparkakor OCH clementin. Clementinen gick hårt åt magen, phu  det var inte mina pepparkakor som gjorde det;) Tillsammans med kall mjölk en helt oslagbar kombination.

Tänk när julmusiken börjar, hur ska man klara sig att inte bara kränga pepparkakor då'rå.

PS: Mina svärföräldrar vet om min passion (för det är ju en passion och inte ett beroende:) så de köpte upp en av varje burk pepparkakor de kunde hitta och gav mig i julklapp. Härliga människor!!)

En längtan efter...

Det finns en sak som vi bara inte kan stå emot, det är en vattendelare jag vet, men vi är för, absolut för!

Det är så att vi redan nu börjar planera lite lätt för hur vi ska lösa allt som ska göras till JUL:)

Redan här tror jag att många av er börjar himla med ögonen och känna att stressen är ändå stor nog jag slutar att läsa nu. Men jag tänkta att jag kunde hjälpta till lite med att planera åt er, vi gör ju den ändå så varför inte dela med oss.

Alltså...med risk för att ni ska idiotförklara mig så kommer det då här.

Min excellplanering börjar nu med att planera planerandet. Ett bra planerat planerande gör planerandet planerat och inte helt spontant. Det gäller ju att få till ett julfirande UTAN stress och MED härliga minnen för både barn och vuxna.

Alltså det är inte så att jag har kontrollbehov eller så...? Men någon måste ju ha tänkt att man skulle använda excell till något, eller hur!

Det är ju så mycket man ska hinna med och så mycket man ska hinna göra.

Det är ju inte heller så att vi har stora ambitioner, absolut inte... det är ju bara så att man gärna vill göra pepparkaks deg, för det är ju så enkelt. Sen ska man ju baka ut denna deg som man alltid gör för stor. Eftersom barnen har blivit bättre på att utnyttja degen med stansarna så går det lite snabbare för varje år. Men första året tror jag att vi bakade i tre fyra timmar. Eller vi och vi. Vi (barnen och jag) bakade i en timme, sedan var jag tvungen att baka färdigt i två timmar till för att bli av med resten av degen.

Vi gör Två pepparkakshus runt advent. Ett som vi fyller till oigenkännligt med godis och krossar direkt till fikat på kvällen. Och ett så konstnärligt vi kan som vi äter först till tjugonde Knut!

Marsipanfigurer är ett måste för "någon" på IKEA har tagit fram helt otroligt bra marsipanfigursmojänger. Baka lussekatter bakar vi för det är något speciellt med den där lukten... jul godis i övrigt kan man ju inte bara inte göra eller hur? Egna praliner med hallonganasch Mmmmmmmmmm. Finns formar till det på IKEA också...samma "någon" som gjort dem faktiskt:)

Sedan ska det ju lysa härligt och mysigt ändå från första advent, då måste ju fönstren vara rena (usch vad tråkigt, hur mycket man än planerar!)

Och vi överdriver ju inte, det är ju inte så... men julmusik spelas ju faktiskt inte mer än en gång om året, den gången mellan man börjar i slutet av November till då man slutar i slutet av December, det är ju ingenting!

Vi brukar, för säkerhets skull, ha tre granar! Men vet ju inte var tomten landar och man har ju hört att han har bråttom så han ska ju inte behöva leta efter den, eller hur. I år har vi hittat en plats till som nog ska få en liten (?) gran, så granhandlaren, du vet vem du är, var beredd:)

Och visst hänger ni också granarna i taket?!

VA, hänger ni INTE granarna i taket?

Varför hänger ni inte granarna i taket?

Ni sätter säkert inte in dem till Lucia heller då?

Firar ni jul alls egentligen:)

Vad då? Varför vi hänger granarna? För att har stått upp hela livet, de förtjänar att få hänga lite fritt också!

Allvarligt talat är det för att de ska stå helt rakt och inte riskera att ramla. Vi hänger den med dubbel, (trippel på den största) ståltråd i en krok i taket. Sedan sätter vi en STOR kruka med vatten under full med vatten. Första dagen brukar de dricka ungefär 5-6 liter vatten. Nu känner ni att er lilla julgransfot som rymmer 2 dl vatten känns lite liten, eller hur?!

Nu har jag ju inte ens pratat om all städning eller andra saker som ska handlas in till julen. Så planering och start redan nu är ett måste.

Nu inser jag också att jag inte alls hjälper till att planera åt er... men ni kanske inte ens vill ha fyra granar, choklad upp till armbågarna, pepparkaksdeg som kommer ut ur öronen, kristyr under naglarna, knäck undanstoppat överallt det får plats, rim som inte går ihop eller julmusik som kommer ur varenda högtalare hela dagarna? Ledsen då kan jag inte hjälpa er:) Det är så det ska vara, jag älskar jul!

Hur kan det då går så in i hela havet snett för en person undrar ni!?

Glädjen att under en hel månad ha YBERSNÄLLA barn är ju helt fantastiskt. Det finns ju inget ett barn som fortfarande har kvar tron på tomten inte skulle göra för att riskera att komma på "stygglistan". Så ju tidigare man börjar desto längre har man fantastiska barn omkring sig. Om detta sedan kommer till att slå tillbaka om och när de inte har kvar tron vet jag inte, jag har nämligen kvar min tro:)!!

Jag älskar att under så lång tid få göra saker med min familj som vi alla gillar. Baka pepparkakor, baka pepparkakshus, göra julgodis, pynta granar, spela musik, öppna kalendrar, titta på julfilm, sätta fram tomtar och allt annat som hör julen till, det är underbart.

Jag tror att detta är ett minne barn får med sig hela livet ut. Åtminstone har jag dessa minnen från min barndom, det sitter kvar.

Det starkaste jag har är en känsla av ljus. Vi firade alltid julen hos min farmor och farfar. De bodde i Hammarslund utanför Kristianstad. När jag var liten fanns det inte så oerhört mycket belysning överallt som det finns nu. Mitt minne som är så starkt förknippat med julen är de gatlampor som lyste i Hammarslund. Innan dem såg man inget ljus efter dem såg man inget ljus. När vi närmade oss med bilen öster ifrån började man se lamporna från avstånd, de glimmade som stjärnor. Träden som fortfarande fanns kvar i stor mängd vajade framför lamporna och gjorde att det såg ut att blinka och glimta just som en stjärna. Det spelades säkert någon jullåt på bilradion. Det är fortfarande något jag tänker på varje gång jag passerar Hammarslund som numer är tre-fyra gånger så stort som i slutet av 70 talet.

När ögonen glittrar på barnen här hemma kring jul får jag samma känsla av lugn och glädje som jag kände dessa jular hos farmor o farfar.

Så att planera inför julen är något jag ser fram emot ungefär från slutet av Januari. Jag är ju inte helt skadad, jag är faktiskt lite trött på det några veckor i början av Januari:)

Inte bara naket!

Vet inte om jag ska bli smickrad eller rädd!?

Att blogga har ju sina fördelar. Man får tillfälle att skriva av sina innersta tankar och man får tillfälle att ge sin syn på saker och ting helt oemotsagd och det är ju inte ofta annars:)

En annan sak är ju att man själv får tillfälle att rannsaka sig själv om vad man egentligen tycker och tänker.

Att det är många som läser vad man skriver är ju fasligt roligt också förstås. Att folk följer det man läser är ju lite lockande och ibland får man lite kommentarer både på sida och mailat till sig som är uppmuntrande.

Som tur är (?) har jag inte så mycket följare så att kraven har vuxit "out of control" så att jag måste uppdatera hela tiden. När jag skriver är ni en hel del som går in och läser och det är jag tacksam för:)

Men man blir ganska förvånad över alla "andra" som är inne och "läser" på ens blogg.

Det är ju snart dags att berätta på allvar att man är gift, för HERRE JISSES vad många sidor med nakna "fruntimmer" med egna hemsidor som är inne och kommenterar och tycker att man ska läsa deras hemsidor.

Hur vet jag detta... ...jag är ju nyfiken för kattsingen. Men bara VÄLDIGT LITE nyfiken. (Och sedan får jag ju ett mail så fort någon är inne och kommenterar på min blogg). För så fort man klickar på någon av dessa sidhänvisningar så möts man av rent groteska bilder.

Numer har jag lärt mig att det är INTE ALLS mig de är ute efter:(  ;) Bara reklam, äsch... jag som var populär där ett tag...!

Så när man ser en adress man inte känner igen så håller man sig långt ifrån klickknappen och spanar vidare efter seriösa läsare, för ni finns också, många av er också.

Så jag fortsätter skriva för mig själv och er som verkligen vill läsa och så får jag väl acceptera att jag inte alls är hottast på nätet och är jagad av 28 ryska tjejer som vill träffa mig, 14 personer från mitt närområde som söker kontakt, 31 unga tjejer från Polen och Tjeckien och 1 från Haparanda.

Framför allt är jag glad när min fru är inne och läser och hon behöver inte skicka några bilder... eller det kansk... ...nej hon behöver inte skicka några bilder...!:)

Ett hus fullt av kärlek

Tänk er in i den där känslan ni hade då ni var nykära...

Ni kommer ihåg den!?

Kinderna blossade, hjärtat klappade extra snabbt, det kändes som om man hade vingar på ryggen. Allt ogräs på gräset blev till blommor på ängen, Det gjorde nästan ont i bröstet så fort man hörde rösten av den man förälskat sig i.

Kanske sluddrade ni när ni försökte säga något smart, Varenda liten sak kändes svår att fråga, man ville ju inte göra bort sig. Låg frisyren rätt, satt kläderna bra...såg kläderna bra ut? Jag ser bra ut nej jag ser inte klok ut. Hur går jag, håller jag ett kylskåp? Nej jag ser ut som en anka...

Nu ser jag henne (honom om det nu var så för någon annan) , Oj vad varmt det blev, är det så varmt här? Det hettar i hela kroppen, kinderna blir ännu rödare. Kläderna klibbar nästan fast på kroppen...

Den känslan är den jag pratar om, värmen...

Visste ni att den känslan sitter i så länge man älskar varandra. Det kan man inte tro, det är lätt att glömma bort att värmen man känner inombord är samma känsla som den man en gång kände när man först var förälskad. Den känns kanske inte likadan, men den finns där.

Den värmen sitter kvar i allt man gör. Oavsett om man är överrens eller om man inte är överrens, om man bråkar eller om man inte bråkar, så sitter den värmen faktiskt kvar i en.

Den värmen värmer upp samtal, den värmer upp känslor. Den värmer upp frostiga blickar och den värmer upp och överbryggar allt när man bara stannar upp och känner efter att den finns kvar där inne.

Denna värme värmer upp murar och den värmer upp väggar. Den värmer upp golv och den värmer upp tak, den värmer upp allt där emellan. En enda person kan faktiskt värma upp vilken annan person som helst. Allt som behövs är ett leende, ett skratt, en kram eller ett ärligt "hur har din dag varit"?

Varför skriver jag då detta?

Jo, jag jag har märkt hur mycket värme och kärlek som normalt finns i det hus vi bor i. Jag kommer hem från jobbet och huset är fullt med liv, med skratt, med gråt, med diskussioner, med frågor, med kramar, med pussar...och massor med värme.

Ett hus fullt av kärlek, fullt av värme!

Detta tar man ofta för givet och tycker att det inte är något särskilt, det tillhör liksom. Men... nu är mina tre favoritälsklingar bortresta och, förhoppningsvis, har superroligt uppe hos Pippi, Emil och alla de andra på Astrid Lindgrens värld.

Jag tänkte på det idag när jag kom hem.

Här är inte lika varmt... hmm, vad kan det bero på?

Naturligtvis är det den kärlek och värme som min familj ger varandra som värmer upp oss. Den sitter kvar i oss, och den sitter i våra barn. Tillsammans ger vi varandra den värme och trygghet vi behöver för att känna oss varma i hela hjärtat och för den delen om fötterna som just nu är lite bortdomnade...

Tänk på det när ni känner er frusna i onödan, en blick, en kram, ett ord och ni känner er varma inombords igen... En filt kan ju också hjälpa förstås:)


I morgon kommer de hem igen, nu måste jag verkligen värma upp här..:)

Pappa kan väl fixa?!

Man försöker ju lösa det mesta till det bästa.

Men i bland är det bara så att någon annan är lite bättre på att göra det bra.

T ex försöker vi ta hand om våra barn tillsammans och det går alldeles utmärkt. Vi lagar god och näringsrik mat till dem, som de kan säga att de inte gillar. Men vi älskar dem ändå:)

Vi försöker läsa för dem med olika röster när vi läser böcker för dem. Då kommenterar de så här. Det räcker om du pratar med din vanliga röst pappa, det blir bättre. De är för gulliga.

Vi leker med dem, då och då. Och då gör man det ju inte alltid rätt eller hur.

När de är sjuka så turas vi om att trösta dem med blandad framgång. Det är ju trots allt så att Mamma är bäst i vissa lägen.

Pappa som jag är försöker jag ju bryta in ibland för att visa att det går bra med mig också. Oftast går det ju bra det också.

Idag har vi en lite sjuk son, vår yngste.

Han blev sjuk idag när vi var och tränade fotboll. Eller, det var ju inte fotbollen som gjorde honom sjuk förstås. Nej, han har varit vaken sedan 4 i natt och hostat.
Alltså han blev lite kräkig, som han sa, när han började springa runt med de andra fotbollshjältarna i dag på träningen.

Senare på dagen fick han även feber.

Hostan har vi försökt avhjälpa med olika saker under dagen och det har hjälpt, sådär!

Så när han efter sängdags ropar och jag går bort till trappan för att höra vad han vill, så säger han... du får nog hämta mamma!

Va, pappa är ju här nog kan väl jag hjälpa dig?

Ok du behöver inte hämta mamma, jag är jättehostig säger han och efter det lägger han på en ljudkuliss av 25 sekunder hostande som ömsom går upp i falsett och ömsom går ner i gurgel...

...Jag hämtar mamma älskling, vänta lite!

Mamma är ju trots allt bäst i vissa lägen:)

Vadå X faktor?

När jag gick i skolan för ett... ... bra tag sedan så fanns det ett par saker som man bara inte gillade så där extremt mycket.

Vissa av dem har man ju kommit över och rent av gillat när man sedan växt upp och insett att man faktiskt haft nytta av dem.

Men en sak jag aldrig kunde komma att gilla varesig då eller nu är ju att räkna med bokstäver!

Vilken nytta skulle jag ha av att räkna med bokstäver?

Ingen skulle det ju visa sig. Hur många jobb, arbeten som ni har har ni verkligen haft nytta av att veta att:

6x³⋅4x²  = 24x⁵ ??

Jag har jobbat i kiosk, som säljare, haft egen butik samt spm produktutvecklare. Jag har liksom aldrig haft någon som helst nytta av att kunna detta.

Tro nu inte att jag verkligen kunde svaret på detta, jag gissade:)!

Hur man sedan kommer in på a och b beräkningar vill jag inte ens tänka på.

Vi hade superkul på våra mattelektioner. Vi var några killar som hade ganska lätt för matte, åtminstone när det gällde helt vanlig plus, minus, dela med eller gånger.

Vi brukade räkna i vår bok hemma så kunde vi ju ha helt vanligt trevligt på mattelektionerna i stället. Det var livet! Vi spelade luffarschack och vi pratade om allt möjligt.

Missförstå mig inte vi gjorde allt vi skulle men det var liksom inte så att vi gjorde det i den takt som vår lärare hade tänkt sig. Vi var klara en bit in på terminen.

Vår lärare var ett unikum. Han hade under alla våra år i skolan samma kostym, varje dag och det fortsatte många år efter det att vi hade slutat.

Han samlade på mopeder, 1 kronor från  åren innan 1968 (extra mycket silver) och ölburkar! Han hade också en egenskap som kanske inte var så bra men i vår värld var toppen.

Var det så att man behövde lite andrum under lektionen så bad man bara om hjälp, då gick han ofelbart fram till "svarta tavlan" för att ge en grundlig förklaring, och man kunde gå tillbaka till vad man gjorde, för han förklarade grundligt (sa jag det?)

Han lyckads på något sätt ge lite högre betyg till dem som höll på samma lag som han gjorde i fotboll. I alla fall kändes det som det när betygen delades ut och de skiljde på dem trots att man klarade samma saker. Jag hade tur och få bra betyg trots att jag då inte höll på samma lag. (Numer håller jag på det laget som han höll på, men det beror mer på att jag gifte in mig i en släkt som har fått det laget med modersmjölken!)

Nu var det ju ändå något på de lektionerna som gjorde att jag fastnade för huvudräkning och det har suttit kvar sedan dess. Jag har aldrig varit en stor supporter av miniräknare, jag har inte förstått alla "fancy" knappar på dem. Jag är ju bara en enkel pojk från landet:)

Så X, Y, a, b, stora eller små har aldrig varit min melodi.

Frugan däremot, har ju läst ekonomiiiiii (försökte få fram en sån där fiiiiiin ton som att det lät lite finare än vad det är, hur tycker ni det gick?) Så miniräknare med 511 knappar har hon ju alltid haft. Jag fattar siffrorna, paranteserna och någon till... Resten är bara reservknappar i min värld!

Hon tycker ju förstås att man kan ha en massa nytta av bokstäver, inte för att hon kan ge exempel som man förstår... (kan ju bero på mig... ... ?)

Så hur känner man sig då när man sitter och lyssnar på sin 8 åring, som förklarar hur roligt och lätt han tycker att matten är i skolan, och man förklarar att det blir svårare med tiden så lär dig så mycket du kan nu.

Vad då, menar du pappa?

Ja t ex ska man ju hålla på att räkna med bokstäver och annat knasigt med tiden.

VA, DU SKOJAR, kan man räkna med bokstäver?

Ja helt tokigt eller hur? Som t ex kommer ni att behöva räkna ut (tänk ut något som du åtminstone kan själv!)... X-5=10! Tokigt va?

Jaha, menar du att X=15, pappa?

... ... ... ...jaaa... ... ... ...

Och så fick frugan sig ett skratt igen... på min bekostnad:)

Kan det verkligen vara så att ens barn blir smartare än en själv... ... inte är det väl möjligt, hur snabbt kan man tappa ett försprång?

smält ost någon?

Frun är på träff med ett gäng andra tjejer (hur länge säger man tjejer?), nåväl damer är för tidigt. I vilket fall de är ute och äter ett gäng likakönade individer på ett nyöppnat ställe inne i den stora staden här intill.

Vi killar (vi är blandade åldrar och därför går man efter de yngsta i gruppen), jag och våra barn håller oss just nu på vars ett håll i huset.

Det är inget konstigt för i dag är det inte skärmfritt här hemma. Då måste man "catch up" med allt man missat i FIFA 14 och Minecraft, samt spela de där spelen men inte vill spela om lördagsmornarna när vi kl väldigt tidigt ber dem om det så vi kan få sova en liiiiten stund till:)

I vilket fall så har vi just ätit klart och dukat av, var och en hjälper till vilket är skönt.

Idag, eftersom det är tjejfritt, har vi hemmagjord pizza. Varför det är speciellt med pizza när det är tjejfritt vet jag inte, men det är ju inte ofta man vågar vara lite tuff och kaxig, så jag passar på att tuffa till mig lite när frun inte är hemma:)

Pizza är tuff killmat, man kan äta den manligt i slices och det ser häftigt ut??!

Vi har en matkasse och det stod där att vi skulle ha pizza, så vi gjorde det. Inte konstigare än så faktiskt.

Men att göra pizza är i teori kanske ganska enkelt, meeeeen om man har två väldigt bestämda smaklökar i form av två småkillar, så är det ju inte bara något man smäller ihop.

Nejdå, om man nu gör det går det absolut inte att äta.

Om vi börjar med tomatsås? Går det bra? Det går bra, bra start.

Sen tar vi riven ost, ABSOLUT inte smält ost! Jo tack gärna. Ok första dilemmat. vi gör halva, det går bra.

Sen var det skinka! inte en chans, jo då det gå bra. Ok halva igen!

Salami? Neeeej usch, jaaaaaa det är gott. Ja ja det går ju att dela, inga problem.

Ananas är väl gott. Nepp, det ska vi inte ha det är iiiiiiinte gott, tack om jag får. Ok börjar få in tankegången nu, ska bara lyckas lägga det rätt också.

Räkor, det gillar pappa, någon som vill ha? Ja tack det är gott. Jag tycker inte räkor är gott, nej tack. Det var ju ingen högoddsare förstås.

Då så nu ska vi se, hur ser detta ut?

En pizza delad i hälften men med tomatsås över hela.

Ena halvan med ost, skinka, ananas och räkor, det blev ju bra, ser gott ut.
Andra halvan... ... salami... det var ju en fattig pizza! Tänk om de gillat lite mer uppdelat då hade det ju varit en toppen pizza.

Ah, det är ju mat detta med, om man skulle göra pizza som ser ut som köpepizza kunde man ju köpa pizza. Det var ganska gott till sist

Tänk om barnen kunde tycka om likadana saker, då hade världen varit mycket enklare, i o f ett lyxigt problem, de äter ju i alla fall. Inte samma saker, men de äter.

Vi har en smygvegetarian. Han äter absolut inte kött om det inte kommer i form av korv eller hamburgare. Men äter gärna grönsaker! Sen har vi en som inte gärna äter grönsaker, men skulle kunna äta bara kött om han fick.

Men, de växer och frodas båda två, så det verkar som om man verkligen kan äta vad som helst och fortfarande må bra. Bara man rör på sig ordentligt, så kvittar det om man äter proteiner eller kolhydrater.

Tänk att man inte tänker på det senare i livet!

5 saker inte mer!!

Hur mycket kan du göra samtidigt, pappa?

Oj, oj, oj, det är mycket det, säger man ju kaxigt! Man är ju kille! Då upptäcker man att barnen inte riktigt anammat ironi ännu. Helt oförstående miner.

OK, bevisa det då, säger en av dem!

Lätt, se här jag kan vifta med båda händerna samtidigt, på samma gång som jag gör Mork tecknet med händerna (för er som inte kommer ihåg Mork o Mindy, googla det:))

WOW! Kan du mer?

Självklart, jag kan vissla samtidigt! säger jag och stoppar in en brödbit i munnen!

Gör det då!

Kan inte jag har en brödbit i munnen, Tusan också!

Tugga, tugga och svälj!

Nu så, vifta, vifta, mork tecknet och vissla!

Se tre saker samtidigt, mallig min i mitt uttryck. Uppgiven min i min frus ansikte, även om ändå något road:)!

Kan du inte fler saker, undrar de!

Självklart, och så drar jag den där "man är väl kille" harangen igen till barnens oförstående miner och fruns skeptiska uppsyn!

Jag kan stampa med foten också!

Gör det då!

Ok, vifta, vifta, mork tecknet, vissla och stampa med ena foten. Det här går ju bra, impad själv!

Kan du inte mer?

Andra foten kanske?! säger jag!

Sagt och gjort, vifta, vifta, mork tecknet, vissla, stampa med ena foten och stampa med andra foten!

Jädrar vilket samspel och jag håller ihop det bra:)!

Kan du inte mer pappa?

Men ni vet väl vem ni pratar med, klart jag kan. Jag kan... jag kan... skaka på huvudet också...

Sagt och gjort vifta, vifta, mork tecknet, vissla och skaka på huvudet! Stort leende sprider sig över mitt ansikte, yes!

Pappa!!! du stampade inte med fötterna!

Aj F*N, det glömde jag.

Testar igen, vifta, vifta, mork tecknet, stampa med ena foten och stampa med andra foten och skaka på huvudet. Ha där fick n...

Pappa!! Du visslade inte.

Det var väl själva den...

Stort leende eller för att inte sig ett tvärbryt sprider sig över fruns hela kropp! Så kul är det väl inte!?

Testa igen, koncentrera dig nu!

vifta, vifta, mork tecknet, vissla, stampa med ena foten och stampa med andra foten och skaka på huvudet.

Ja pappa du klara det, kommer från stolta barn...

Jaaa, nu har pappa huvudvärk, stör inte honom nu...

2-3 gram, vad är det?

En god vän till mig som följer min blogg sa till mig häromdagen att jag skrev om de där små sakerna på ett omfattade sätt.

 

Det var väldigt snällt sagt tycker jag för att det är just det jag tycker är kul.

Sedan är det i o f sig inte så svårt för mig, för i mitt fall är det mesta smått, jag har väl berättat att jag är nära två meter lång;)

 

Nej, det menade jag inte, men det är faktsikt så att jag tycker om att titta på de där små sakerna som om man bara trycker lite extra på dem är ganska betydelsefulla.

 

En hård säng, en blick, en bränd tumme, en fräck fredag osv. Allt det där är ju saker som i stort sätt inte betyder något om man inte verkligen vill att det ska betyda något.

 

Jag tycker det är kul att överraska lite och inte göra som alla andra och ta ett ämne som är uppenbart och alla talar om på Tv och i tidningarna. Jag vill inte heller berätta om en massa tråkigheter.

 

Jag vill ha lite roligt och jag vill visa på att livet inte är så allvarligt:)

 

Men små saker samlade på hög blir ju till slut en ganska stor sak. Det är viktigt att ta vara på alla små saker som ingen annars tänker på.

 

Så nu tänker jag ta upp en liten, lätt lätt sak till som inte är så betydande för någon annan än för mig egentligen. Men jag tror att genom att ge denna lilla lätta sak en liten rad, eller som vanligt många rader, en tanke så blir den mycket större och blir mer betydelsefull och andra kommer också att ta vara på den lilla saken på ett bättre sätt.

 

Min lilla, lätta, lätta sak väger väl ungefär i sitt orginalutförande ca 4-6 gram. I detta utförande är den egentligen helt utan betydelse.

 

Sedan har någon lagt till lite kärlek till detta, vad kan det väga? 2-3 gram? 2-3 gram kärlek är otroligt mycket, försök väga det får ni se. 2-3 grams kärlek är en sådan stor kärlek att den tar en superstor plats i ditt hjärta. Det blir i stort sätt fullt, så fullt att du måste ge lite kärlek för att det ska få plats!

Sedan är det dags att sätta färg på denna kärlek, ytterligare 2-3 gram. Inte mycket, men denna färg är väldigt viktig, för att den kan förmedla 2-3 gram kärlek utan att ens någon är i närheten.

 

Tänk er vad 2-3 gram färg eller krita kan göra. Har ni någonsin tänk på en krita på det sättet.

Om 2-3 gram av den kritan kan ge kärlek som fyller ett helt hjärta, tänk vad en hel krita kan göra då!

 

Ta 4-6 gram lägg till 2-3 gram plus ytterligare 2-3 gram...8-12 gram, det är inte mycket. Jag sa ju att detta inte var en stor sak, det var en liten sak.

 

Men 8-12 gram i total vikt säger inte heller mycket. Det är kliniskt och det är inte något man kan förmedla, men i denna form...

 

 

 ..är den helt oemotståndligt.

 

I love you tillsammans med fem hjärtan väger nog inte ens 1 gram, Välkommen hem pappa vi har saknat dig jättemycket, väger något mer. Tillsammans värt så mycket att ens hjärta blir fullt, varmt och saligt av kärlek.

 

Ingen stor sak men en som jag hoppas att fler tar vara på och ser till att göra så stor som den i givandet var tänkt att bli. Tänk så mycket kärlek det finns att ge i en krita, börja måla!!

Leva på hoppet

Man kan leva på hoppet!

Det har man ju gjort hela livet förstås. Men man kan leva på hoppet på olika sätt.

Ett sätt är ju att ständigt och jämnt gå och hoppas på en lotto eller trissvinst. Det är att leva på hoppet.

Ett annat sätt är att hoppas att man ska hålla sig frisk i stället för att göra något åt att man håller sig frisk. Det är att leva på hoppet.

Ett tredje sätt är att ständigt och jämnt hoppa mellan olika saker i livet för att hålla intresset uppe och engegemanget på topp. Det är att leva på hoppet.

Ett fjärde sätt är att hoppa över sådant som inte är bra för en, som att blanda sig med fel personer, dålig mat, eller att ta för stora risker. Det är att leva på hoppet.

Ett femte sätt är att helt enkelt hoppa upp och ned i ren glädje. Det är det hoppet som är det bästa!

Det är detta hoppet som jag upplevde igår och som jag fortfarande ler i hela mitt hjärta av fortfarande idag. Jag kommer hem efter en veckas jobb utomlands. Mina barn vet inte om natt jag kommer hem lite tidigare än vad de trodde.

När de ser mig komma sitter de i soffan och har fredgasmys. I ren glädje skriker de rakt ut och kommer springande. Sedan står de och kramas samtidigt som de hoppar jämfota upp och ned och kan helt enkelt inte sluta.

Det är hoppet som jag lever för och av!!

Aj som faaaaen

Ok, det är bra längesedan jag utbildade mig till kock! Sedan dess med något litet undantag har jag inte jobbat med mat utan med produkter till att laga mat.

Så att vara på cookalong på jobbet där man anses vara den stora experten…det är ett tufft arbete. Det gäller att vara på topp hela tiden och verkligen inte misslyckas, hur skulle de se ut.

Så håll in fingrarna och hacka så fort du kan medan du tittar dina medarbetare stint i ögonenJ

Så har det gått varje gång en cookalong har varit på gång. Eftersom vi jobbar med produkter för matlagning så händer det ju titt som tätt att vi testar sakerna också, och det är ju roligt.

Bara förra veckan hade vi affärsområdesdagar, ca 100 per. Vi i vårt gäng som jobbar med matsakerna vann pris för bästa samarbete. Så allt nötande med ”mise an place” man hade i skolan har ju gett resultat. Vi hade rent och snyggt omkring oss, samtidigt som vi lagade toppenmatJ

Nu är vi ju i Kina vissa av oss och vi hade beslutat oss för att ha en cookalong tillsammans med våra kinesiska kollegor på plats.

Nu vill jag först och främst säga att riktig kinesisk matlagning INTE stod på schemat i den skola jag gick i alla fall, bara så jag har det sagt.

I kinesisk matlagning ingår MASSOR av förberedelser och lite mindre ren tillagning av råvarorna.

Vi stod på som tusan och allt gick hur bra som helst. Vi hackade, skivade, kryddade och marinerade och allt såg ut att gå hur bra som helst.

Sen började tillagningen av maten och jag och en kollega ska till att fritera en jäkla massa kött.

Ni vet så där enkelt sänka ned korgen med råvaror i en säker behållare med olja… NOOOOOOOOOOO, så gör man naturligtvis inte. Man tar en wok, fyller den i stort sätt med olja. Hettar upp den med gasspisen från helvetet. Lågan ser ut som om den kommer från ”Sagan om ringen” när de går in i Mordor!

Alltså jag har gasspis hemma och jag kan inte med bästa vilja i världen få upp lågan i den värmen som de får här borta. Alltså så hettas allt upp till extrem värme och oljan blir alltså heeet.

Jag står och friterar i all godan ro. Jag friterar det min kompis just panerat i potatismjöl. Det är som sagt en massa kött och det ska friteras två gånger för att till slut bli en underbar söt-sur krispig kötträtt med grönsaker.

Jag lägger i köttet styckvis och aktar mig för att inte komma för nära oljan, för att skvätta. Tänk er vad som skulle hända om jag fick olja på mig!

Just när jag står och tänker på det får jag med mig två bitar…eller en och en halv. För den ena biten är liksom bara med för att den inte riktigt ville lämna hemmet ännu. Så den följde liksom med in över oljebadet…nästan hela vägen!

Strax innan jag beslutar mig för att släppa i köttet försiktigt ner i oljan, beslutar sig friåkaren för att göra ett magplask modell bomben rakt ner i oljan.

Alltså, så där direkt när man känner att man fått olja över ett antal fingrar så känner man faktiskt inte någonting, så man tänker, phu, det gick bra.

Sen ser man att man åldrats 20 -30 år bara just över de fingrarna man just fick superhet olja på. De är lite rynkiga, eller så är det att skinnet liksom går att föra över fingret som om det inte riktigt satt fast längre.

Nåja, det gör ju inte ont… … …eller det är något konstigt ändå. Jo för tusan, det kommer nog att göra lite ont ändå. Jo för faaaaaeeeeennnnnn det gör ont!

Nu ska vi se, det gäller alltså att inte få det att se ut som om det gör ont utan att jag bara egentligen tvättar händerna. Herregud vad det börjar domna i tummen.

Trallalalalalalala tvätta fingrarna, trallalalalalala tvätta tummen lite extra, undrar hur länge man kan tvätta fingrarna innan någon tänker på att man inte egentligen tvättar fingrarna?

Inte är det kallt vatten heller.

DÄR står en balja med is för att ha dricka i, ta en burk…ta en ny burk, ta en ny burk, ta en ny burk, skit i att ta en ny burk, håll bara fingrarna runt en burk i vattnet som om du inte riktigt beslutat dig för att ta en eller inte.

Till sist håller ju inte det.

Har du bränt dig?

Ah, lite bara, det är ingen fara. Visar tummen!

Ahhh du, vi ska nog ta någon salva där, du!!!!

Äsch, jag har ju bara brän… salva sa du!? Var har de salva? (låter jag desperat, bäst att lugna sig)!

Det är ju en restaurang det här, klart de har salva. Vänta ska jag höra!

Här har du salva, riktigt Kinesisk mystisk salva.

Ge mig, ge mig, ge mig (låter jag desperat nu igen?)

Ahhh, bättre, inte bra men bättre. Tack!

Det var så lite så, men vad kul att du som är det enda proffs vi har är den enda som skadar dig!!!

TACK! Liiiiiide pinsamt!

Den var i alla fall bred!

När man kommer fram till hotellet och den enda skylt på Engelska man ser är er som sitter utan för hotellet och säger:

”Slip carefully when walking back in slop”

Då vet man att man inte är i närheten av människor som kommer att kunna hjälpa dig i en krissituation. De kommer att kunna skrika på dig på kinesiska, men det hjälper ju föga.

Att jag stod i ett motlut på väg upp till hotellet förklarar i o f sig att skylten ville säga att man skulle se upp så att man inte halkade i backen, men lika kul är Goolges automat översättningar, eller vad de använder här borta, för detJ

Detta inträffade för ett par gånger sedan på en av våra resor i Kina när vi var lång från alla kommersiella skyltar på engelska men bilder på glada människor i dyra glasögon som dricker Coca-cola. Eller där vägskyltarna skrivs på både kinesiska OCH engelska för att underlätta för oss västerlänningar.

Det var första intrycket vi fick av denna stad som jag inte har en aning om vad den heter, av ovan nämnda anledningJ

Men hotellet var en upplevelse utan dess like. När du kommer in i detta hotell som är helt malplacerat i denna stad (en verkligt ”skitig” arbetarstad, utan att lägga värdering i det). Här ligger alltså ett hotell med all lyx du kan tänka dig…på ytan!

Marmor, stenfigurer, vattenspel inomhus, 15 m receptionsdisk… och så vi! Vi var just då de enda där!

Detta var ju på ett ställe där inte många reste. Hotellet var nästan nyöppnat och på sina ställen satt skyddsplasten kvar för att inte skada ytorna. Det är för övrigt väldigt vanligt här i Kina att man inte tar av skyddsplasten på saker. Det ser vi ofta på våra hembesök, t ex på kylskåp där blå plast sitter på dörrarna.

Vi fick hjälp att checka in av våra kinesiska resekamrater, och vi fick våra rum.

Ungefär då borde man ju anat ugglor i mossen.

Vi blev hänvisade till trapporna eftersom hissen tydligen inte var riktigt i bruk ännu! Nu hade vi ju vars en stor väska lus ett handbagage med oss, var! Ska man upp på tredje våningen är det ju inte så många trappor egentligen, men eftersom vårt rum inte låg i denna flygel följde ju också en promenad på, som det kändes 5 minuter för att nå rummet.

Kändes lite onödigt stort det här hotellet!

Väl på rummet märker jag ganska snabbt att detta rum inte var ett ”no smoking” rum som det mycket väl stod utmärkt på dörren. Det låg nämligen fimpar kvar i den SAKKOPP som stod utplacerad i rummet. OM man nu mot förmodan skulle missa den odör av cigarettlukt som fortfarande låg tät.

Nu ska vi se…vad heter jag vill byta rum för att ni lurade in mig i ett rum som någon, trots ni sagt att det var ett icke rökarrum, hade rökt i, och de hade rökt ganska mycket för inte så himla länge sedan…på kinesiska nu igen?

Ah, jag tror jag går ner igen och försöker göra mig förstådd!

Alltså ner med en stor väska plus ett handbagage igen. Det är ju 5 minuter från flygel till flygel och tre trappor ner!

Jag visar med fingrarna och askar och gör allt jag kan för att få dem att förstå att jag fått ett rökarrum.

De bara viftar och visar på ”no smoking” skylten som också står i receptionen!

”Man får inte röka här”! Sorry sir!

Nej, jag tänkte ju det, men ändå, kom med mig…viftar och försöker få dem att förstå. Till sist kommer de med mig upp på rummet. De förstår vad som hänt och börjar prata (vanligtvis skrika) till varandra. Man vet aldrig om de är arga eller de bara pratar i vanlig ton till varandra.

De ber mig vänta här.

Ett par minuter senare kommer de upp med en kille som plockar ut askkoppen!

Tack men det luktar liksom fortfarande!

Då nickar de och ler. Då kommer samma kille tillbaka igen med en sprayflaska och börja spraya och fylla hela rummet med något som tar bort lukten. Vad det var i den flaskan vet jag inte men det funkade. Det luktade inte ens i gardinerna efter det.

Sen var det det där med lyset på toaletten. Lampan över handfatet funkade inte. Den skulle normalt lysa upp både toalett, och handfat, men som sagt mörkt. I duschen funkade tydligen lyset. Tänder man där kan man ju försöka använda det. Att gå ner igen och förklara att lampan ovan för handf… ah ni fattar. Det kändes inte möjligt att få upp dem igen och fixa det.

Något att äta kanske? Vi var ju lite hungriga när vi kom, men min kollega hade redan gått och lagt sig, eftersom det var sent.

Jag letade mig ner i receptionen igen för att hitta något att äta. Nepp, inget där. Tittade ut, fanns det någonstans att köpa något enkelt, en supermarket, liten market, hål i väggen? Nepp Lägg dig hungrig.

Kul ställe det här.

Innan jag går och lägger mig brukar jag försöka läsa mail och meddela mig hem var jag är och så. Internet ingår i vanliga fall överallt var man kommer och så var också fallet här.

Jag försökta tyda mig fram till hur jag skulle göra, Wifi var inte alternativet utan det var nätverkssladd som gällde. Jodå, sladd fanns i lådan som bilden visade. Under skrivbordet skulle det finnas ett uttag för sladden.

Jag böjer mig ner och tar undan papperskorgen, OK, om denna sladd ska in i det hålet…så bör denna sladd vara något större än så här. I väggen är där ett hål som ser ut att vara gjort av en hammare modell slägga. Lite längre in i väggen, ca 10-15 cm visar det sig att själva dosan faktiskt finns kvar. MEN jag förmodar att den tidigare gästen redan testat och inte fått det att funka? Med tanke på hålets storlek tror jag att han kände att han gärna velat ha uppkoppling där och då?! Jag bryr mig inte om att testa, det drar lite ur hålet så jag ställer tillbaka papperskorgen igen!

Sussa gott!

Jag drar för gardinerna, de mörkläggande, så att jag inte vaknar innan jag ska i morgon. Tänk om de räckt hela vägen från vänster till höger. Det hade ju varit mycket bättre. Åtminstone om man tänker sig att ljuset inte ska komma in ÄNDÅ!!

Jag har berättat innan i min blogg om de hårda sängar som ibland finns här. Denna är hård. Hård, bred och vääääldigt kort. Säkert alldeles utmärkt till en kines, men till en onödigt lång svensk, noooooo! Om jag inte kryper ihop lite så befinner sig mina vader utanför sängen. Hade täcket varit lite längre hade det ju kanske funkat, men icke.

Nåväl, jag är så trött att jag ändå somnar.

Frukosten så här långt ut är ju inte riktigt anpassad efter västerlänningar. Det jag hittar som jag överhuvudtaget skulle kunna tänka mig att äta eller dricka är… … Pepsi Cola. Det finns inte ens en brödbit utan att den är fylld med något köttigt eller liknande.

Så frukost… tar vi senare!

Upp och hämta väska och vidare på vår jobbresa.

Nere i receptionen möter jag min kollega, som säger ” Vilken natt, satte du också en stol under dörrhandtaget?”

VA, ska man sätta en stol under dörrhandstaget?

Ja där sprang ju folk och knackade på min dörr och erbjöd tjänster hela kvällen.

Herre jisses, stol under dörrhandtaget sak man alltså ha!

Men det var ju billigt här, sa han. 180 RMB bara (ganska lika i Svenska)…men de tar inte kort!

Förlåt, tar de inte kort. Hur hade de…? Lugn säger han jag har pengar, phu!

Tar mig fram till receptionen och säger att jag vill checka ut. Lägger fram pengar, får kvittot med minen skulle det där räcka? Tror du?

Tittar på kvittot, 230?? Varför ska jag betala mer än mig kollega? De börjar förklara, men vi förstår ju ingenting förstås. Som tur är har vi ju folk med oss som är kineser. De lyssnar och vänder sig sedan om till mig och säger.

Du fick ju ett uppgraderat rum, ditt var bättre än vårat. T ex hade du en bredare säng!

Jag kunde ju inte annat än att hålla med, sängen var bred!

Resten av resan var lite enklareJ

Tyfon eller Phantom?

Ibland bara händer det som de säger i reklamen. Men det är faktiskt sant, ibland händer det.

Nu önskar jag att jag kunde säga att trissvinsten slagit in och att jag är ekonomiskt oberoende från och med nu, men så är inte fallet. Men ”I felt like a million dollars today”.

Det är inte ofta det händer, i mitt fall har det aldrig hänt och det hände på den värsta av dagar, åtminstone om man räknar jobbdagar och hur länge vi har jobbat och vilket väder vi haft.

Sitter just nu på tåget hem från Hangzhou som ligger en timmes snabbtåg (snabbtåg förresten, vi har snittat 50 km nuL i en halvtimme) från Shanghai där vi bor just nu. Tyfonen som skulle slagit till i går natt passerade oss ännu längre söder ut och splittrades ganska snabbt vad jag förstår. Men det regn den förde med sig kom i stora mängder.

238 mm regn är en del när det kommer under kort tid vill jag lova. Vi satt i bilen, (mer om den sen) när molnen slutligen bestämde sig för att släppa allt på en gång. Det har regnat lite till och från hela dagen, men inte i så stora mängder åt gången.

Men nu kom då allt det sista på en gång. Det var som och någon där uppe höll på att skura golv och vred ur sin enorma skurtrasa rakt över oss. Det regnade blött, mycket och länge.

Eftersom det inte regnat på ett tag (eller vad vet jag, jag har bara varit här sedan i går) så blir allt snorhalt när det regnar. Man kan knappt stå på benen när det börjar. All betong och asfalt löser upp smuts och avlagringar och man blir som Bambi på hal is.

Under vår 2 timmars bilresa hit har vi kört förbi inte mindre än 4 olyckor på vägen, varav tre var inom en km. Så det verkar inte som om någon är van, alternativt utmanar de ödet lite väl mycket.

Nu var det ju inte det som ”plötsligt hände”, det var det inte, för detta har de pratat om i dagar nu så vi var ju lite förberedda. Nej, det som plötsligt hände var att vi, utan att få någon som helst förvarning, befann oss i en ROLLS ROYCE!

Kan ni tänka er, en splinkans ny Rolls Royce stod helt plötsligt framför oss när vi skulle åka iväg för att äta lunch med dem vi var och besökte.

Vem av er har också suttit i en Rolls Royce Phantom helt chockad, sträck upp en hand!?

Det första vi ser när vi kommer ut är en ”pansarbil” modell Presidenten av USA’s bil stå framför oss med öppna dörrar. Dörrarna öppnas inne ifrån mittstolpen både bak o fram. Bara det är ju en häftig känsla. Jag lovar att motorhuven räckte mig upp till midjan, jag är två meter lång om ni undrar!

 

Den lilla huvprydnaden kommer upp ur fronten, helt magiskt.

 

 

Väl inne försöker jag nå dörren för att stänga den…nej, nej tryck bara på knappenJ HAHAHA, jag tryckte på knappen och dörren gled igen. Samtidigt ser jag hur vår förare tillika ägare av bilen stiger in, sätter sig ned och allt som han kommer att behöva åker ner lite grand från att tidigare varit upphissat så att han lätt och enkelt kommer in! Ratten bara glider ner och stannar strax ovanför knäna på honom!

Väl inne satt jag och en kollega med ett leende från öra till öra utan att kunna sluta. Vi sitter mjukt nedsjunkna i ett par säten i läder som är så mjuka att ni inte anar, de riktigt omsluter oss, armstöd på just precis exakt rätt ställen, både till höger och vänster, så att de inte känns i vägen eller att de inte skulle vara tillräckliga.

 

 

Vi testade varenda knapp som fanns tillgängligt för oss, vilket inkluderade de elstyrda stolar, individuell värme i stolarna. Knappar som vi tryckte på som vi absolut fortfarande inte vet vad de ska användas till, varsin MUTEknapp till radion, individuell klimatkontroll.

 

 

Ett litet kylskåp fanns mellan våra båda säten, och två andra saker att öppna som vi inte riktigt vågade öppna, Valnötsinredning på dörrar och inredning. Vinröd skinnklädsel från tak till golv samt mjuka tuftade mattor på golven, tonade rutor, som sig bör! Framsätena fram var så långt fram att inte ens jag kunde nå dem om jag ens sträckte på mig, jag hade kunnat ta mig in i bilen liggandes dubbelvikt och ändå inte haft några problem.

 

 

I bilen som säkert väger tre ton kändes ingenting av omvärlden. Vi körde över gupp, på allmänt dåliga vägar, igenom sirener och det regnade. I bilen kändes INGENTING, bilen krängde inte ens när vi körde på vägbulor den bara skred över, när poilsbilar körde förbi hördes det bara … … … … INGENTING. Det var en helt otrolig känsla. Jag bara tog tag i den lilla joysticken som fanns under lucka nummer ett, förde den något bakåt, stolen lutades lite till och jag bara satt där och njötJ

Fast den där sminkspegeln som satt bredvid oss förstod jag inte hur man skulle komma åt. Inte för att jag just då behövde den, redan färdigsminkadJ, men den satt väldigt olämpligt till. OM man nu MÅSTE klaga på något

Varför i hela havet köper man en sådan här bil och kör med den i dessa områden?

 

 

För att man kan och att man har råd förstås. Är man snuskigt rik i detta land så ska man ju visa det. Vi har åkt häftiga bilar förut, men detta tog priset.

När vi kom utanför bilen såg vi att de t o m med tänkt på att man alltid skulle se RR på fälgarna på rätt håll alltid (eller när bilen stod stilla) alla fyra fälgarna såg ut så här

 

 

När vi sedan skulle hem (till tåget som jag nu sitter på först och främst) fick vi istället åka en annan bil, som egentligen var en buss! HALLÅ, man har ju fått lite krav nu, åka BUSS, hmpffffff!

Nu visade det ju sig att denna buss hade individuella säten också, varav flera med massage. SÅ OK, JAG SITTER VÄL HÄR och surar med massagen på, och lite extra värme, 26 grader, nej 28 förresten. Mmmmmmmen tro inte att jag är glad! Undrar om jag inte skulle ta och sätta på burret under rumpan också, Mmmm…nej det blev för bra det, har ju inte hunnit gå på toa sedan i morseJ Eftersom vi lämnade hotellet vi 6.45 i morse och klockan vid det här laget var 18.30 var det ju lite lagrat! Men fälla upp fotstödet måste man ju, enkelt tryck på knappen… ahhhhhhh!

”Plötsligt händer det”, det är sant och det behöver inte alltid vara så fantastiskt mycket som gör en salig. Ibland räcker det med en häftig upplevelse och en massage inbyggd i bilstolen för att man ska glömma att man innan man kommer i säng för dagen har jobbat 14 timmar!

Det är ett hårt liv, men NÅGON måste ju göra det!