Tänk om och tänk igen.

Alltså,

jag är en normalt tänkande person.

Tänk er in i detta scenario och säg att du ställer upp på det.

"Du trycker på knappen som du gjort så många gånger förut. Det händer ingenting, du trycker igen och då glider dörren sakta upp. Du pustar ut, det var ju katten hinner du tänka, jag måste meddela att dörren kladdar igen. Jag måste göra det ikväll så att jag hinner få svar i morgon, man vet ju aldrig när folket där nere sitter vid radion för att ta emot mina meddelanden. Ibland tar det ju timmar innan de överhuvudtaget tar emot samtalet.

Du går in och tar av dig hjälmen, du glömmer att tryckutjämna så låset går inte upp vid den där lilla klisterlappen du satt för att snabbt hitta rätt. Du pustar lite och tänker, när ska jag lära mig?

Hjälmen har en särskild plats såsom allt har i ditt hus. Det är viktigt och helt avgörande för din överlevnad att du vet var allting finns.
Vem vet när du snabbt behöver ta dig ut. Kom ihåg sist det blev larm i huset bredvid. Det hade frusit hål i en ventil hos grannen pga av den långvariga kylan och han hade redan börjat tappa syrenivån i rummen. Tack vara att du snabbt kunde ta dig ut och hjälpa till klarade han sig denna gången. Men vet vet vem som står på tur.

Att det står någon på tur är garanterat, det hade de aldrig sagt när ni åkte. Det var så säkert. Men det dröjde inte länge innan det började gå fel.

Vi skickade ett meddelande så snart vi kunde, men eftersom vi var felvända kunde de just då inte komma med ett svar till oss förrän ett par timmar senare!

Det började väl med ett klippblock ramlade ner på 7'ans hus borta vid kullen. Hennes hus blev jämnat med marken och hon tvingades flytta in hos tjejen i 5'an. Det var ju dömt att misslyckas för de drog ju inte jämnt!

Till slut var hon tvungen att flytta runt lite hos oss allihop. Men det funkade ju inte. Ingenting räckte vi odlade ju bara till husbehov, mer räckte inte konstgödsel, och det lilla vatten vi kunde hitta till. Nu började hon längta tillbaka...

Men tillbaka kunde man ju inte åka, det hade de ju också varit klara med. Detta var en enkel biljett till äventyret, men vi skulle inte ha någon möjlighet att komma tillbaka.

Men hon började längta tillbaka inte bara till familjen utan också till mat, vänner, blommor, barn som skrattar, vuxna som tjatar, repriser på TV, papperstidningar, fotbollar som rullar inte svävar, regn, snö, stormar på hösten, dörrar som gnisslar, vinden i träden, luft som går att andas, solen...solen som lyser så där lagom varje dag. Inte bara två gånger på tre månader. Resten är bara kallt, kallt så in i h*****e. I går var det 128 grader kallt igen. Vet inte hur länge jag ska stå ut med detta... Allt här är så perfekt...när det funkar!

Tänk er in i detta scenario, ursäkta om jag blev långdragen. Men HUR I HELSIKE kan man bara tänka sig att man ska åka till Mars utan NÅGON SOM HELST chans att ta sig tillbaka. Normalt funtade personer som säger att "det vore ju världens äventyr".

Världens äventyr är ju ingenting om du inte kan dela det med någon, berätta och se deras ansiktsuttryck. Dra på lite när man ser att de blir chockade och trösta när någon blir ledsen.

Ett äventyr blir bara ett äventyr om man kan få sitta i sin gungstol när man blir gammal och berätta det för sina barnbarn.

Tänk om och tänk igen.