Ett hus fullt av kärlek

Tänk er in i den där känslan ni hade då ni var nykära...

Ni kommer ihåg den!?

Kinderna blossade, hjärtat klappade extra snabbt, det kändes som om man hade vingar på ryggen. Allt ogräs på gräset blev till blommor på ängen, Det gjorde nästan ont i bröstet så fort man hörde rösten av den man förälskat sig i.

Kanske sluddrade ni när ni försökte säga något smart, Varenda liten sak kändes svår att fråga, man ville ju inte göra bort sig. Låg frisyren rätt, satt kläderna bra...såg kläderna bra ut? Jag ser bra ut nej jag ser inte klok ut. Hur går jag, håller jag ett kylskåp? Nej jag ser ut som en anka...

Nu ser jag henne (honom om det nu var så för någon annan) , Oj vad varmt det blev, är det så varmt här? Det hettar i hela kroppen, kinderna blir ännu rödare. Kläderna klibbar nästan fast på kroppen...

Den känslan är den jag pratar om, värmen...

Visste ni att den känslan sitter i så länge man älskar varandra. Det kan man inte tro, det är lätt att glömma bort att värmen man känner inombord är samma känsla som den man en gång kände när man först var förälskad. Den känns kanske inte likadan, men den finns där.

Den värmen sitter kvar i allt man gör. Oavsett om man är överrens eller om man inte är överrens, om man bråkar eller om man inte bråkar, så sitter den värmen faktiskt kvar i en.

Den värmen värmer upp samtal, den värmer upp känslor. Den värmer upp frostiga blickar och den värmer upp och överbryggar allt när man bara stannar upp och känner efter att den finns kvar där inne.

Denna värme värmer upp murar och den värmer upp väggar. Den värmer upp golv och den värmer upp tak, den värmer upp allt där emellan. En enda person kan faktiskt värma upp vilken annan person som helst. Allt som behövs är ett leende, ett skratt, en kram eller ett ärligt "hur har din dag varit"?

Varför skriver jag då detta?

Jo, jag jag har märkt hur mycket värme och kärlek som normalt finns i det hus vi bor i. Jag kommer hem från jobbet och huset är fullt med liv, med skratt, med gråt, med diskussioner, med frågor, med kramar, med pussar...och massor med värme.

Ett hus fullt av kärlek, fullt av värme!

Detta tar man ofta för givet och tycker att det inte är något särskilt, det tillhör liksom. Men... nu är mina tre favoritälsklingar bortresta och, förhoppningsvis, har superroligt uppe hos Pippi, Emil och alla de andra på Astrid Lindgrens värld.

Jag tänkte på det idag när jag kom hem.

Här är inte lika varmt... hmm, vad kan det bero på?

Naturligtvis är det den kärlek och värme som min familj ger varandra som värmer upp oss. Den sitter kvar i oss, och den sitter i våra barn. Tillsammans ger vi varandra den värme och trygghet vi behöver för att känna oss varma i hela hjärtat och för den delen om fötterna som just nu är lite bortdomnade...

Tänk på det när ni känner er frusna i onödan, en blick, en kram, ett ord och ni känner er varma inombords igen... En filt kan ju också hjälpa förstås:)


I morgon kommer de hem igen, nu måste jag verkligen värma upp här..:)