Å så gick den åt skogen!

Då var man här igen då! Back in China!

Det är liksom alltid lika trevligt att komma hit, man vet aldrig vad som väntar på en runt hörnet! Denna gång hade vi åtminstone en behaglig resa hit med en helt svensk besättning, tror aldrig att det hänt mig innan att alla varit svenska!

Men att åka från flygplatsen till hotellet är alltid ett vågspel. Ska man komma fram eller inte? Ska man komma till rätt adress eller inte? Eftersom normalkinesen inte talar mer än ett fåtal ord på engelska så kan man ju inte göra sig förstådd. Eftersom normal-Lennie inte talar mer än ett fåtal ord på kinesiska (och de ord jag kan härleder sig mer till att pruta på marknaden än att åka taxi med) är det ju i sanningens namn inte helt och hållet taxichaufförens fel heller att vi inte förstår varandra.

Men i vilket fall så skulle det denna gång visa sig att det gick bra med adressen. Vi hade lyckats spara ett hotellkort med adress på kinesiska från förra resan, så det gick ju bra. Det är lite roligt här borta, för adresserna visar till vilken plats som ligger nära den du ska till. Alltså är adressen den o den vägen som ligger nära den vägen vi ska till, helt logiskt alltså.

När man ser taxibilarna här är man inte alltid övertygad om att man ska komma hela vägen fram ändå. Bilarna är inte av senaste snitt…det är möjligt att de i själva verket är det, men det syns då rakt inte! Ser ut som de varit ute ur fashion för många år sedan

Bilarna är med några undantag Volkswagen…det låter ju i sig rätt säkert. Men med tilläggsnamnet SANTANA förstår man ju att det är lite rock’n roll med dem. De har säkert en krockkudde, eller typ en krockkudde eller... de gjorde ratten lite mjukare, det fick räcka.

De började med SANTANA enbart. Sedan kom SANTANA 2000, som tydligen försvann ganska snart för att följas av SANTANA 3000. Denna försvann också efter ett tag för att följas av det med futuristiska namnet SANTANA Vista! Undrar om det hade något med Microsoft att göra.

Bilen på bilden tror jag är en 2000 eller 3000 variant
 

 

I vilket fall som helst ser de i stort sett likadana ut vad de än heter. De är lite, LITE, annorlunda till utseende (alla bolag har sin egna färg på sina bilar förstås) men annars lika farliga att åka i vilken som!

För ett par år sedan var det värre. Bilbälten finns naturligtvis, de är ju inte tosiga! Men någonstans att fästa bältet har de inte satt i! Hålla i bälten runt magen som min gamla mormor gjorde känns lite sådär så det struntar man ju i. Men vad som var värre för ett par år sedan var att de alltid täckte skinnsätet med ett vitt stretchpolyestertyg. På så sätt slapp de ju skita ner de ”fina” skinnsätena! Men de gjorde ju inte något åt skiten som satt på tyget heller! Så in sätter man sig på ett tyg där folk gjort både det ena och det andra, och för guds skull, jag vågar knappt tänka på hur fläckarna såg ut, det tredje!

Det i sig gjorde ju inte färden mer farlig, men det gjorde det faktum att det var halt som bara attan. Tänk er sitta på ett smörpaket (för så kunde det se ut) på ett varmt säte. Det blir till att spjärna emot med både armar och knän för att hålla sig kvar.

Om man mot förmodan inte lyckades hålla sig kvar på sätet så kändes det ju när man åkte framåt. Föraren är ju skyddad mot allt och alla (förstår honom) för han sitter ju i en ”bur”. Den gör skitont att slå i! För att starta och bromsa snabbt och utan förvarning är liksom en sport.

Här syns lite av tyget också faktiskt!

 

 

Nåväl, de flesta här slutat med tyget nu och man får sitta på skinnsätena direkt. Fortfarande utan något att fästa bilbältet i förstås.

Bilen vi fick tag på idag som nummer 250 i kön (!) var en grön bil. Den var verkligen grön, den såg ut som om den varit i skogen och kört eftersom det satt kvar pinnar i vindrutetorkarna! Såg inte klokt ut, varför och var hade han kört? Vet inte!

Till saken hör att det regnade idag när vi kom.

Efter ett tags körande regnade det så pass mycket att föraren var tvungen att sätta på torkarbladen. DÅ fattade jag vad som hade hänt med grönskan i torkarna. För plötsligt for pinnen bort och vindrutetorkaren som bara satt fast med denna stackars pinne slog runt och närapå flög av från sitt fäste helt och hållet. Hur han än vifflade så blev det naturligtvis inte rent och inte torrt.

Vad göra?

Jo enklaste sättet, tyckte han, var att krypa närmare rutan! Som om det skulle hjälpa. Här satt vi alltså i en bil, regnet öste ner och vår chaufför satt 10 cm från rutan och försökte se någonting ut! När man samtidigt sitter i en bil som från början inte känns så säker så sitter han alltså så nära att han har ratten vid hakan. Det rister och skakar och kan inte vara någon av Volkswagens stoltaste ögonblick, så det känns inte bra om föraren samtidigt inte över huvud taget ser någonting ut när han kör i 100 knyck!

Det hjälpte ju inte det fick han ju till slut inse, så han gav upp.

Skönt tänkte jag nu stannar han väl för att göra någonting åt det!

Nej, man kan ju luta sig kraftigt åt höger också. Där satt ju ingen där i det sätet liksom! Men vad f*n, nu satt vi ju i en bil och regnet öste ner ute och vår chaufför var också sin egen passagerare!

Det gick ju inte heller så bra, det fick han ju också efter några jobbiga minuter på motorvägen inse.

När vi kom ner på en annan väg och fick rött ljus, (vilket brukar innebära att man står där man står i åtminstone ett par minuter) drar han handbromsen, öppnar helt lugnt dörren. Sträcker sig ned… efter EN NY PINNE som han har i dörrfacket. Går ut rättar till vifflaren, sätter i en pinne som spärr, sätter sig igen med ett leende och kör iväg. Det här var alltså något som var vanligt förekommande. VARFÖR inte köpa ett nytt torkarblad. Jo för att gummit var det ju inget fel på!

Alltså rutan blev ju ren, det får jag ju tillstå, men jag vet inte om det var så långsiktigt sätt det där med pinnen!

Färden gick i övrigt rakt på vår destination, så vem vill klaga. Det kunde ju varit värre. Vi kunde ju fått en chaufför som inte hittade, som förra gången. Då tog det flera timmar att ta sig fram på en resa som normalt tar 45 minuter!

Då var man igång här i Kina igen, det känns braJ