Hur viktigt är en insexnyckel egentligen?

I går skjutsade vi en kompis så långt iväg som vi kunde och vågade. Sen fick han paddla hem där ifrån.

Ni frågar er kanske vad han hade gjort oss för ont för att vi skulle vara så elaka och spela honom ett sådant grymt straff, men det var faktiskt helt frivillig. 

Inte bara frivilligt, helt planerat och efterlängtat också ska jag säga, helt vansinnigt men sådana är de, de där friluftsmänniskorna:) 

Nåväl, allt var planerat in i minsta detalj. Ska man paddla kajak (tror jag det var?:)) så är det ju inte så att man kan packa med allt det där som känns bekvämt på resan. Man får välja lite mer noggrant kan man ju säga. Man får välja sådant som man helt enkelt måste ha, inget annat. INGENTING får glömmas bort, det går ju inte att liksom åka hem efter det eller så.

Vi packade in allt i bilen och satta "monsterkajaken" på taket. Jädrar vad långa de är! 

Nu körde vi till Kalmar slott. Det var en underbar dag. En sådan där dag man bara känner att man vill ut och paddla lite:) Ankbajset låg tätt vid nedstigningsplatsen och vågorna slog inte överhuvudtaget in mot strand. Lugnet bara sänkte sig över de två som stod och iakttog den tredje som med liv och lust stod och förtvivlat försökte få plats med all sin packning i en liten (rätt lång som jag sa) smal sak han kallade sin båt! 

Tre hål öppnades upp med hjälp av helt vattentäta lock. Vinden tilltog inte men havet gungade nu lätt utanför stranden där vi allihop stod. Barnskrik bröt av den annars helt lugna idyll vi befann oss vid. Kalmar slott låg blott ett stenkast ifrån oss. Våra andetag kunde nästan fukta de perfekt lagda stenarna i dess kraftiga skyddsvallar... på något sätt verkar det som om hela tjottaballongen gav en nästintill poetisk inramning. Vet inte varför, men det kändes så in i hela havet perfekt att ge sig ut just i dag. Nog med konstiga meningar!

IIIIIIIIIIIINTE för att jag skulle ge mig på något sådan helt vansinnigt som att paddla härifrån, men jag kunde på något sätt ändå förstå. 

Tillbaka till packningen, allt har sin bestämda plats. Det är bara det att den platsen tydligen skiftar från gång till gång. Saker plockades ner och plockades upp för att sedan packas ned någon annanstans. Jag tänkte för mig själv att det här kommer ju aldrig att gå, vi tar hem hälften av allt han tagit med sig igen.  

Men se det behövde vi inte. Till sist hade allt packats ned och locken stängdes. Jag skulle nog utan att överdriva kunna säga att allt packades ner med sådant exakthet att en myra hade känt aningens obehag. Här var inte plats för ett hårstrå ens en gång. 

Nu skulle bara Isexnycklen fram och paddlarna skulle monteras ihop.

Insexnyckeln...den är...den är... jag vet att den är med.

Den är... nu ska vi se...

Det är i de här lägena man inte kommer med något av alla de dräpande kommentarer som man annars kunde tänkt sig lägga in, det är helt enkelt inte... så bra:) 

Insexnyckeln är någonstans i någon av de väskor, påsar, burkar eller säckar som minutiöstslagt på sin, på millimetern, rätta plats. Det var bara att börja packa upp igen. Den ligger säkert i den här...nähä...men här ligger den, det kommer jag ihå...nähä. Men denna då? Inte här heller.

OK, jag vet att jag packade neeeee... jag vet också att jag alltid glömmer något! 

Det är inte så att någon av er har en insexnyckel i fickan? Frågan kom lika självklar som förvånande. Den förvånade liksom också honom! Vem går omkring med en insexnyckel i fickan?

Nu är ju den frågan inte så dum som den vid första åhörande låter. Jag jobbar ju på ett företag där just en insexnyckel spelar en ganska stor roll. Och, ja, det har hänt att jag gått omkring med en sådan i fickan utan att just veta varför. 

Men nu, neeeeej, ledsen, jag har ingen! 

Vid det här laget är allt upplockat ur kajaken och ingen insexnyckel är hittad.  

Naaaaj, ska vi åka him dau, ellor? Tänker man medan vår vän desperat ser sin dröm flyta förbi metern framför honom. Skulle hela expedition ta slut innan den ens hade börjat?  

Nej då, inte stoppar detta en helt desperat kille som inte tänker släppa sin dröm i första taget. Han tar till slut fram sin multifunktions tång/skruvmejsel/pincett/fil/kniv/mm/mm för att se om det inte helt mirakulöst lagts till en insexnyckel i helt rätt storlek under natten. OCH DET HAR DET inte alls det gjort, men med hjälp av diverse verktyg gömda inuti denna lilla skapelse så får han till slut ihop sina paddlar, phuuuu. Äntligen får han ge sig iväg. 

Med slottet som bakgrund och ackompanjerade av ett gäng ankor, släpar han ut sin kajak i vattenbrynet. Sätter sig tillrätta, i med bena, täck över hålet med en liten kilt ( :) ) och så bryt vattenytan med sin kolfiberpaddel, just ihopsatt under ren desperation, och paddla iväg.  

Vi står kvar ett tag och ser honom glida iväg, helt lugnt och stilla. Han ska nu paddla i 15 mil, på ett par dagar. Kalmar lämnar han bakom sig och slottet, det majestätiska, blir snart allt mindre, tills det till slut blir... (nu var jag där igen, det var alldeles för vackert för att inte bli poetiskt...sluta nu:) ) 

Men den där insexnyckeln, vet vi fortfarande inte var den är:)

Fredag och frugan blev het och kände sig snuskig

Det började redan under förmiddagen.

Frugan hade börjat känna sig lite snuskig. Allt blev liksom snuskigt. Det brukar vara ett gott tecken, då brukar det bli åka av... MmmmmMmmmmm

Eftersom jag inte var hemma fick hon ta hjälp av alla de redskap och maskiner vi har införskaffat genom åren. Där finns både det ena och det andra för att alla ska få det glatt.

Maskinerna har bytts av under åren för de används ju rätt flitigt, jag arbetar ju rätt mycket långt hemifrån och ibland får frugan rätt feeling och bara går i gång med dem hårt och hämningslöst. Har hon väl börjat, använder hon den överallt så länge hon kan stå upp!

Fönstren brukar imma igen av för hon har en väldig frenesi. Så också idag. Jag hann inte hem, inte idag heller. När jag kom hem var hon alldeles färdig. Hon skimrade så där som man bara gör när man fått en ordentlig körare. Rufsig i håret...oj, oj, det måste gått vilt till.

Fönstren hade immat igen och den där Titanichanden som glidit ned för rutan i REN njutning syntes fortfarande

Jag tittade mig omkring för att se om det såg likadant ut överallt.

Det var fortfarande droppar som inte torkat runt om på golvet. Där var spår av en härlig stund överallt. Det var rent...rent...RENT överallt. Det var ångande rent överallt.

Vår ångmaskin som vi köpt är helt fantastisk. Den gör så in i hela havet rent med ånga, så där på djupet, som man bara kan när man trycker in ånga under tryck. Maskinen gnuggar och skrapar, rengör och desinficerar. Den gör allt snuskigt så rent att man tindrar i ögonen av att se det.

Dock lämnar den lite vattendroppar ibland så man får se upp var man sätter fötterna.

Veckans rekommendation är alltså en ångtvättmaskin:)

Jag borde veta...

När jag var yngre, så mycket yngre än idaaaag! Det blev ju en textrad, fast översatt:)!

I vilket fall när jag var yngre stod jag i mål i fotboll. Det var ju på den tiden inte så konstigt. Ställ den längsta i mål, då täcker man ju åtminstone ett av hållet i mål.

Jag fick frågan en gång när jag som knatte skulle åka iväg på match och tydligen ingen annan ville stå...som vanligt! Vår tränare Arne, (eldsjäl och fotbollshjälte i Gualöv:)) frågade om inte jag skulle stå i mål.

Ja...jag var ju inte stjärna ute på plan...så ja, varför inte, jag står.

Sagt och gjort jag får på mig ett par målvaktshandskar, ett par knäskydd i ull(?) med ränder på och en färgglad tröja.

Matchen startar och jag får en flygande start. Flygande som i raklång baklänges rakt ner i backen. Det tar nog inte mer än 20 sekunder till någon hårdskjutande troligen dopad 6 åring får på sitt livs skott ca 135 cm upp i luften och rakt in på den där saken som glasögonen hänger på. Gissa om det "bloa".

Men har man sagt att man ska stå, så står man ju. Så jag stod hela matchen, men har inget annat minne av den matchen än att jag lyckades ta första bollen som kom i min väg:)

Det där följde mig lite upp i åren. Senare när jag spelade juniorfotboll, spelade vi en match mot, tror jag (tro det eller ej), mot Tollarp! En hörna till det "andra" laget, som jag missbedömmer och den går rakt i centrum på övre delen ovanför axlarna. Glasögonen, som fortfarande var med mig (innan linserna kom in i bilden på match) for i en härlig båge över en, två tre av våra spelare som av någon anledning inte alls följde dem med blicken.

Som ni kanske kommer ihåg var det ju en hörna och tanken med det är ju att motståndarna ska få in bollen. DET var de flesta sysselsatta med just då. Åtminstone i motståndarlaget, dvs Tollarp. I vårt lag var de flesta sysselsatta med att försöka freda målet för allt vad de var värda.

UTOM JAG, "ferdinand" som hellre sitter här och luktar på blommorna. Jag som har lätt nedsatt syn på båda ögonen. Med lätt menar jag egentligen ganska blind. Utan glasögon ser jag inte ens tavlan hos en optiker, än mindre bokstäverna de envisas med ska finnas på den!

Nej, jag ser något fara i luften och försöker fajta mig fram till en ungefärlig plats där de borde ha landat. Spelarna som står i vägen, står liksom i vägen och då måste de undan. Som målvakt har man ju lite fördel att man kan putta lite mer utan att bli bortdömd, jag puttade!

Till sist såg jag var de låg kasta mig likt en kobra på sitt byte. Yes, där var de, där såg jag igen. Vänder mig om och ser ett helt lag som stirrar på mig med ganska förundrad min. Bollen har gått åt helt andra hållet, inte i mål. Men eftersom de uppfattat lite i förbifarten att deras målvakt sprungit åt andra hållet likt Ferdinand som satt sig på ett bi, undrade de ju förstås vad som hänt. Lätt chockade... skönt de förstod, tänkte jag...nej, de gjorde de inte alls! Lätt chockade undrade de vad i helsike håller du på med?

Jag...alltså, jag bara...alltså så här var det...naaajjj grabbar nu spelar vi va?!

Det var ungefär då jag började tänka att bågskytte, det är ju ganska kul också:)

IDAG är jag tränare för knattar. IDAG hade vi skottträning. SOM VI TJATAT på dem att öva på skott. Ena hälften går in i mål, andra hälften går till vänster och tredje hälften :) går till höger om målet. Vi brukar stå, och det brukar var ofarligt. Men nu börjar de lära sig. Det kunde de väl kläcka ur sig innan vi börjar! Skott kommer och händerna går reflexmässigt upp...men inte ända upp. SÅ där så att fingertopparna når detta ganska hårde skott. DET GÖR ONT i mitt pekfinger nu. Att jag inte läst mig, jag borde veta hur man tar emot ett skott, Men det var ju inte med näsan, där hade den inte gått förbi!

Nej, jag försöker vara så där...ödmjuk!

Ödmjukhet är något jag håller högt!

Det ligger inte för mig att slå på stora trumman och erkänna att jag är bra. Inte jag, inte...

Nej, det är det så många andra som gör:)!!

Senast i helgen var jag ÖVERLÄGSET bäst i min åldergrupp. Jag hade inte legat i hårdträning som jag brukar utan jag vilade mig i form de sista dagarna innan den stora dagen.

Vi var ca 30-35 stycken utvalda och bland de medtävlande såg man allt från mycket vältränade kroppar till mindre vältränade och förberedda kroppar.

Vid utrop och upprop att de tävlande skulle ta sig till starten var vi snabbt där och gjorde oss redo. I min grupp var vi för tillfället fyra stycken mer eller mindre tursamma individer som sida vid sida skulle kämpa till sista svettdroppen, tills ögonen blöder, tills tårna tittar ut genom hål i skorna, tills fingrarna fått skav efter att hålla frisyren på plats, tills knäna skallrat loss, tills skinkorna fått kramp av spänning

Alla var där och gemensamt hade de att de var där för en sak och för en sak enbart.

Tävla i femkamp på ett 40 årskalas!

Jag har alltså flera kamrater, i synnerhet på jobbet (ni vet vilka ni är:)) som aldrig skulle leka lite så där på en höft, vilka som än är med.

De står hellre till klockan två på natten för att bevisa att de verkligen kan sätta alla tre pilarna i bullseye på dart tavlan än att lämna med två i och en strax utanför. De skulle aldrig gå ifrån en frågetävling, förlorande, UTAN att hitta något hos vinnarna som skulle kunna hävdas vara fusk.

SÅ försöker jag att inte vara... utåt... Jag hatar att tävla om jag inte vinner! Så nu var det sagt. Jag vill verkligen vara bra när jag är med i något.

Så sagt och gjort, på med coole-minen och se ut som om det är helt obetydligt om du träffar eller missar.

Börja med en innebandy tävling, inte viktig tävling alls, helt obetydlig faktiskt. Skulle vilja säga att de kunde struntat i att ha med den alls... 0 poäng!

Sen skulle vi kasta bollar i en spann, en HAL JÄVLA spann, Jag får i tre av fem bollar. De andra är ytterst nära att stanna kvar...men NEJ DÅ, HAL JÄVLA spann.

En i vårt lag FUSKAR (min fru)(känner ni igen mönstret) och studsar bollen utan för först och sen i. DE SA DE FAN INGET OM ATT MAN FICK!!!

3 poäng efter två grenar, H*****E (fick vara nog med svordomar där)

Nästa gren, skepparkransar, JAG REGERAR i skepparkransar. Hur enkelt som helt pumpar jag in ringarna runt mitten. 55 poäng som i en liten ASK!!!

Pilkastning, hur många poäng som helst, även om domaren(som troligen är mutad) DÖMER BORT EN BULLSEYE! GLASÖGON TILL DOMAREN;)

Sen skulle vi kasta ner 18 stycken burkar från en skiva, lite som på tivoli. Avståndet var enormt, eller flera meter i alla fall!
Jag hörde att burkarna skulle ner, jag tog i så skivan hoppade och domaren fick till slut hämta ALLA 18 burkarna över hela kommunen. Det visade sig att man BARA behövde flytta dem från sin plats. Nåja han fick motion.

Det var allt, nu var det bara att invänta resultatet.

Det dröjde ett bra tag, men till slut så skulle det tillkännages. Vem var bäst vem var det som bibehållit sin form från... från... från... ah jag vet inte varifrån.

Jag VANN, jag VANN. Inte för att det är viktigt men JAG VANN! OCH det var ÖVERLÄGSET också. Inte för att det är viktigt men ÖVERLÄGSET!!;)

Nej, slå på stora trumman ligger inte för mig, jag är av den där ödmjuka sorten:)

Tänk om och tänk igen.

Alltså,

jag är en normalt tänkande person.

Tänk er in i detta scenario och säg att du ställer upp på det.

"Du trycker på knappen som du gjort så många gånger förut. Det händer ingenting, du trycker igen och då glider dörren sakta upp. Du pustar ut, det var ju katten hinner du tänka, jag måste meddela att dörren kladdar igen. Jag måste göra det ikväll så att jag hinner få svar i morgon, man vet ju aldrig när folket där nere sitter vid radion för att ta emot mina meddelanden. Ibland tar det ju timmar innan de överhuvudtaget tar emot samtalet.

Du går in och tar av dig hjälmen, du glömmer att tryckutjämna så låset går inte upp vid den där lilla klisterlappen du satt för att snabbt hitta rätt. Du pustar lite och tänker, när ska jag lära mig?

Hjälmen har en särskild plats såsom allt har i ditt hus. Det är viktigt och helt avgörande för din överlevnad att du vet var allting finns.
Vem vet när du snabbt behöver ta dig ut. Kom ihåg sist det blev larm i huset bredvid. Det hade frusit hål i en ventil hos grannen pga av den långvariga kylan och han hade redan börjat tappa syrenivån i rummen. Tack vara att du snabbt kunde ta dig ut och hjälpa till klarade han sig denna gången. Men vet vet vem som står på tur.

Att det står någon på tur är garanterat, det hade de aldrig sagt när ni åkte. Det var så säkert. Men det dröjde inte länge innan det började gå fel.

Vi skickade ett meddelande så snart vi kunde, men eftersom vi var felvända kunde de just då inte komma med ett svar till oss förrän ett par timmar senare!

Det började väl med ett klippblock ramlade ner på 7'ans hus borta vid kullen. Hennes hus blev jämnat med marken och hon tvingades flytta in hos tjejen i 5'an. Det var ju dömt att misslyckas för de drog ju inte jämnt!

Till slut var hon tvungen att flytta runt lite hos oss allihop. Men det funkade ju inte. Ingenting räckte vi odlade ju bara till husbehov, mer räckte inte konstgödsel, och det lilla vatten vi kunde hitta till. Nu började hon längta tillbaka...

Men tillbaka kunde man ju inte åka, det hade de ju också varit klara med. Detta var en enkel biljett till äventyret, men vi skulle inte ha någon möjlighet att komma tillbaka.

Men hon började längta tillbaka inte bara till familjen utan också till mat, vänner, blommor, barn som skrattar, vuxna som tjatar, repriser på TV, papperstidningar, fotbollar som rullar inte svävar, regn, snö, stormar på hösten, dörrar som gnisslar, vinden i träden, luft som går att andas, solen...solen som lyser så där lagom varje dag. Inte bara två gånger på tre månader. Resten är bara kallt, kallt så in i h*****e. I går var det 128 grader kallt igen. Vet inte hur länge jag ska stå ut med detta... Allt här är så perfekt...när det funkar!

Tänk er in i detta scenario, ursäkta om jag blev långdragen. Men HUR I HELSIKE kan man bara tänka sig att man ska åka till Mars utan NÅGON SOM HELST chans att ta sig tillbaka. Normalt funtade personer som säger att "det vore ju världens äventyr".

Världens äventyr är ju ingenting om du inte kan dela det med någon, berätta och se deras ansiktsuttryck. Dra på lite när man ser att de blir chockade och trösta när någon blir ledsen.

Ett äventyr blir bara ett äventyr om man kan få sitta i sin gungstol när man blir gammal och berätta det för sina barnbarn.

Tänk om och tänk igen.

Lite NAKET!!

Vi var i Tyskland för ett par veckor sedan. Tyskland visade sig från sin bästa sida och vi hade en härlig tid. 

Rügen var platsen för vår resa och där ska jag säga att Rivieran inte hade mer att erbjuda. Vilka stränder!

Jag berättade för ett tag sedan att  stränderna var väldigt upplyftande att vara på. Vissa var ju så kallade textilstränder. Vissa var hundstränder. Men märkligast av allt var ju att så stor del var nakenbadstränder!

Aldrig har man väl visat träd, buskar (aj, inga buskar, jag visade INGA buskar, inga buskar alls), vågor, parasoll i fjärran för sina barn. 

De SÅG inga träd, vågor, parasoll men istället en jäkla massa buskar!!

Ibland (rätt ofta faktiskt) såg man ingenting eftersom övriga kroppsdelar hängde ut och täckte de väsentliga delarna. 

Det var efter ett tag helt naturligt att byta om mitt på stranden utan att dölja sig nämnvärt, hur skulle det gått på svenska stränder tror ni?? Det hade stått i Kristianstadsbladet dagen efter, garanterat!

Nu kan man ju tro att Tyskar som helt öppet visar upp sig hela sommaren lång inte skulle vara så pryda?!

Men så verkar det ju nu inte vara ändå. 

Vi besökte ett museum (ja, kulturella inslag ingick i resan:)). Det var en enorm semesteranläggning som "Han den där" skulle anlägga längs med en av kusterna. Plats för 20 000 pers om det blivit färdigt, vilket det inte blev!

Nu hade det verkat som regemente under ett tag...och när jag tänker efter var det kanske därför det blev som det blev??!

Nåväl, vi gick omkring där för att titta på en massa olika saker när jag springer på en skylt. 

Här visar det ju sig en av två saker! Antingen var tyskarna utsvultna på nakna kroppar ELLER ville de helt enkelt bara pilla lite??

Det roliga är att det står therapie i toppen. Jisses vilken terapi. Det intressantaste i dessa Pride tider är att det är killen i mitten på högra bilden som det har pillats på mest. Hmmmm det var bara manliga rekryter här!

Det ska konst till det

Några av er vet kanske att jag är en sådan där engagerad förälder, som inte hann ducka när frågan om vem som kan träna knattarna i fotboll kom svepande över den, i övrigt i panik slängandes, grupp föräldrar som stod i chock framför frågan som oundvikligen kom.

Det var först efteråt i efterhand som jag förstod att det var allvar och att jag skulle verkligen försöka få i ordning på ca 20 helt vilt springande killar och tjejer på en alldeles för stor plan.

Som tur var har jag en helt fantastisk kollega och vi hjälps åt och kompletterar varandra på ett alldeles utmärkt sätt.

I början trodde vi verkligen båda två att vi skulle få frispel på att klara av detta. Vi var nog båda två på väg att engagera oss i kampen för högre lön för förskolepersonalen, de gör ju ett otroligt jobb med att ta hand om dessa barn.

Vi bet dock ihop och nu efter tre år börjar det bära frukt. Vi börjar få fason på dem och killarna och tjejerna börjar verkligen SPELA fotboll. Inte så som vi såg det första året...hurmångakillarkanvifåplatspåsammaställeochvartusanärbollen!

Nej, vi börjar få lite roligt på på plan och bredvid plan i takt med att vi också börjar få lite vinster.

Dock är det inte alla som klarar av denna press det innebär att spela matcher. Vi har en kille som helt enkelt tar det på för stort allvar. Vi försöker verkligen inpränta i våra killar och tjejer att det viktigaste är att ha roligt. Det har helt enkelt inte gått in i denna kille som jag pratar om.

Han tar det så allvarligt att han håller på att förstöra hörselgångarna på spelare som står bredvid i sina försök att göra sig hörd över planen. Han verkar ha hur mycket ork som helst och springer upp och ner längs linjen, där han håller sig, hela tiden!

Under tiden går händerna som propellrar för att göra sig synlig dör han springer. Han vill ha uppmärksamhet HELA tiden. Det är inte utan att man märker honom!

Killen är helt en självplågare, han håller på att få en hjärtinfarkt varje gång vi ska spela match, han får i stort sätt lugnas med lugnande medel för att inte gå i spinn.

Han slår ihop händerna så att nästan blodvite uppstår

 

 

Och som sagt engagerar han sig och lägger hela sin kropp i spelet

 

 



Här syns det ju tydlig att vi kompletterar varandra otroligt bra. En tittar på matchen och en tittar på spelarnas skor:)

Dör avslöjade jag kanske lite vem jag pratar om också. Jag har helt enkelt inte möjlighet att ta det lugnt när våra barn spelar. Jag springer upp och ner på linjen som en guttaperkaboll, skriker ut direktiv och applåderar å det grövsta när vi gör något bra.

Det verkar som om min son blir likadan. Idag på träningen kämpade han så pass mycket att han lyckades sparka sig själv i magen!!  MED DOBBARNA!! Det ska konst till det. Och det var ingen liten spark heller, han hade ont i 20 minuter!! Jag förstår ännu inte hur han har gjort och om jag kan använda mig av det i match, men skickligt var det:)!!

Ja jädrar vilken fest!

På sjunde dagen...var man så jäkla trött att man inte tog sig för ett endaste dyft! Detta gäller också alla grannar till oss som efter en hel natts tjo, tjim och musik och skratt, troligen är lika trötta som oss!

Vi har (jag min fru och våra barn) har den enorma turen att ha förärats med ett helg gäng med underbara vänner. Vi har vänner som är så in i helsike bra på att trötta ut sig själva och oss så vi orkar inte göra ett dyft dagen efter.

Det jag syftar på är vad som blivit en liten tradition, en sommarfest här hemma hos oss.

Vi försöker samla alla dem som vi har runt om oss och dem som vi träffar allt för sällan till en stor fest en gång om året mitt i sommaren, nu var det dags igen!

Nu samlar vi ju inte rent fysiskt så att vi går ut med vallhundar på byn för att fösa i hop dem. Även om vi har en fårodlare, eller vad det heter i bland oss, så tror jag att det finns enklare sätt!

Vi har vant oss, eftersom det är femte året (kan vara sjätte, men eftersom jag är så osäker på hur det stavas håller vi med femte, det är ju bra det med!!:))vi nu har en fest och det har regnat VARENDA gång. Antingen hela tiden eller i början alternativt till och från. Denna gång var det fint väder hela tiden!

Så vi fyller ju baksidan med tält så att vi kan få plats allihop. Vi försöker få till en mysig känsla, som om det vore vårt vardagsrumkänslan liksom.

Visst läcker det in regn hos er i ert vardagsrum också!! gör det inte det hos alla?

Denna gång var det ju varmt och härligt...varmt och härligt var det ju fram till all mat skulle fram, då blev det ännu varmare och svettigare. Jag tror jag jonglerade med faten fyra fem gånger, så svettig om händerna man blev.

Detta år fyllde vi också 40 år både jag och min fru (alltså bara för att klargöra, min fru fyller före och är mycket äldre. 1 månad och 12 dagar för att vara helt korrekt. Jag är lammkött, som man säge... kanske är det bara jag som säger det. Förstår inte att jag inte fått med min fru på detta ännu?!).

I vilket fall min fru fyllde 40 och jag RÅKADE ha samma ålder på pappret, så det passade ju extra bra med en fest i år!

Vi blev helt överväldigade över alla fina presenter vi fick, skönsång och hurrande. Det är banne mig den bästa födelsedagsfest jag någonsin haft. Jag tror att jag kan tala för min fru också när jag säger detta.

Det roligaste av allt var att vi var så många, nytt rekord i antal vänner på plats. Tyvärr är det ju alltid några som inte kan komma av olika anledningar. Men då är det ju så bra att det kommer en ny fest nästa år, som de förhoppningsvis kan komma på:)!

Vi hade en enkel lek också i år som började redan när gästerna kom. Alla fick svara på ett antal mer eller mindre pinsamma frågor. Senare delade vi in dem i lag där de skulle gissa hur många som svarade ja på dessa frågor. Detta blev just som vi önskade oss, en riktig diskutions chans och ett tillfälle för alla som inte träffats tidigare att lära sig lite mer om de andra!

Vem visste till exempel att så många var snyggast på plats och att självinsikten skulle vara så stor att de redan då visste att be skulle bli mer berusad än de andra:)

Med så många nakenbadare undrar jag varför någon säljer badkläder, det är ju helt bortkastat!

Poledancing ingick spontant under kvällen, tur inte min far visste att hans tält skulle användas till detta!!

Jag stämde upp i spontansång när frågorna skulle redovisas, vem kunde tro det...min fru! Men hon är ju van!

Men åter till vännerna. Jag vet att de flesta säger samma sak som jag ska göra nu. Vi har världens bästa vänner, de vet hur man ställer till fest var de än kommer och de gör det på ett sätt som inte gör att man måste betala skadestånd till någon:)

Det var i o f sig nära förra året då en av våra vänner tänkte att det var en bra idé att kl 3 på natten testa så att brandvarnaren fungerade, bara i fall att... det gjorde den! OCH kan ni tänka er Sector alarm är vakna MITT I NATTEN, jojomen. Det är de, och de är trevliga att prata med också! Nu ingick ju fria utryckningar, men de hann inte mer än att ringa!

Vi hade en stjärnklar natt och eftersom vi hade lärare också bland oss fick vi en ordentlig och givande genomgång av stjärnhimmeln. Vi kom fram till att vi allihop hade gillat julkalendern med Johannes Brost och Sif Ruud. (för er yngre, var det den BÄSTA julkalender som visats. I alla fall till vår lärarvän såg om den förra året och insåg att vi hade haft fel. Den var inte alls bra!! Tänkte nog det, men då var den bra!)

Vi hade också ett par som laddat upp inför festen med att spendera 10 nätter i vindskydd... ...vet inte riktigt varför, men det gav resultat och de festade på som aldrig förr. De är roliga våra vänner!

Eftersom den sista gästen gick halv sju dagen efter är man ju lite mör nu. I o f sig min svåger som sov över, men ändå. Sista gästen som cyklade (?) hem gjorde det vid 4 - halv 5, tänk då börjar det ljusna, så festen får väl anses som lyckad!

Vi börjar nu planeringen inför nästa år, och börjar i vanlig ordning arbeta hårt ett par dagar innan nästa fest. Tänk om man kunde lära sig!!

Tack alla underbara vänner, tack för att ni finns!!