Inlägg
Nej, jag kunde förstå det!
Det är ett bevis på att under sker och att man aldrig ska sluta hoppas.
Jag var iväg med flera av mina kollegor i Indien för att göra ett projektarbete under en vecka. Vi befann oss mest runt om New Dehli, men gjorde även små besök runtom i städer man aldrig hört talas om. I ett senare inlägg ska jag berätta om skräckupplevelserna och det glada och roliga saker som händer där!
Men nu vill jag berätta om det otroliga som hände denna första gång jag var i Indien.
Vi hade varit runt i flera dagar på olika fabriker och kontor för att arbeta igenom det projekt vi var där för att göra. Vi hade sett fantastiska saker som en kille från landet aldrig hade sett förut.
Vem kunde t ex ana att vägarbetarna klär upp sig när de kommer till jobbet?
Eller att man fick duscha med handen för munnen och akta sig noga för att överhuvudtaget få någon form av kranvatten i sig. Anledningen är ju lika självklar som enkel att glömma... det är skitigt i Indien. T om på flaskorna påminner de om att man ska göra det svårt för folk att tjäna extra pengar på att fylla på gamla vattenflaskor köpta i butik men kranvatten.
Men allt det där återkommer jag till senare. Nu var det annat som var på gång. Vi skulle stanna till i Varanasi som är en stad vid floden Ganges. Staden är en av Indiens äldsta och heligaste städer.
Tidigt om morgonen beger man sig ner till kanten av Ganges för att stiga ombord på båtar som ska ta oss ut till mitten av floden.
Man sätter sig i dessa båtar för att bevittna soluppgången som är fantastiskt vacker just här. Men inte bara det, vattnet här, som inte bara är helt otroligt varmt och skitigt som bara den, ger dig också en chans att önska dig något som du aldrig kunnat få innan...
Naturligtvis är det ett kommersiellt humbug... eller? Visst, barn springer omkring och säljer dessa blommer med ljusmassa i som man ska tända på för att sedan sänka i floden. Men det är ju för att de ska få lite pengar! Eller?
Men som jag sa, vattnet är skitigt! Man får slå sig fram genom vattnet för döda djur, flaskor, aska... Eldarna och röken står högt från likbålen syns lång väg! Man får inte ta kort på dem men det behövs inte, man är så tagen av stunden att man inte förmår sig ta kort när man kommer närmre ändå. Askan landar till slut bredvid en ändå...
Min blomma tänds,
jag behöver inte tänka så länge på det jag vill. Det vi båda vill! Tankarna har funnits i vårt huvud under en väldigt lång tid. Varför fungerar det inte, varför vill det sig inte. Vi har fått alla tänkbar hjälp, vi har fått alla tänkbara råd...
min blomma sänks ned,
Jag uttalar den önskan vi båda har...
Jag ser blomman segla iväg. Snart fylls hela floden med ljus. Det är en fantastiskt syn. Hur ska alla dessa människor få sin önskan uppfylld. Hur ska man någonsin kunna vara så självisk att tro att just min önskan ska vara den som man lyssnar på.
I denna delen av Indien härjar spetälska fortfarande. Har inte dessa arma människor satt i sina ljus och önskat att de blir friska? Varför ska vår önskan nå fram, varför ska den höras?
Bevis på att under sker och att man aldrig ska sluta hoppas fanns där och då för oss.
Inte för alla de stackare som saknade kroppsdelar och släpade sig fram på träkärror, denna gång var det inte deras tur. Men för oss... ska man ha dåligt samvete för det? Askan som kom från de bål som tändes runt om oss för att elda upp och hedra de döda, den askan som landade dredvid oss...kunde den ge nytt liv?
Bevis att under sker kom ett år senare i form av födseln av vår förstfödde son. Han var helt otroligt välkommen. Om han kom pga att hans föräldrar hade en stark önskan i kombination av att en blomma sattes ner på en flod i Indien vet jag inte. Men känslan lever kvar och en dag ska jag berätta för min äldsta son hur en stark önskan och ett ljus i en flod har fyllt honom med liv!
Strax efter kom hans älskade lillebror, så vissa ljus lyser betydligt starkare än andra, det gäller bara att plocka den rätta blomman!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar