Håll för öronen här kommer en... fredagsfräckis?!

Jag är en skrikare!

Jag stönar!

Jag pustar!

Jag för ett jäkla liv när vi håller på. Ja ja jag vet att flera av er inte vill ha de bilderna på hjärnan, jag är ledsen. Men jag är bara ärlig! Det ska man ju vara så sluta inte läs för det!
Jag för bara ett sjuhelsikes liv när jag väl har fått upp farten!

Det är så pass att min fru börjar tycka att det börjar bli pinsamt, alla hör ju!

Men jag tycker att det liksom hör till, det blir liksom inte samma sak om man inte skriker till lite i varje rörelse, eller kanske inte i varje men där man tycker att man behöver kämpa lite extra!

Det är ju inte så att jag skriker, stönar och pustar hela tiden. Det får gå en fem minuter in i själva ... ja ni vet ... passet?! Men sen kan man liksom lägga på ett litet JAAA LIIITE TILL, bara för att pröva lite hur det tas emot på andra sidan.

Nu är det inte så att jag vill skryta men efter en 15-20 minuter är jag ju riktigt igång. Då jäklar skriker jag hej vilt. På varenda liten grej!

Och nu låter ju detta helt otroligt att man kan orka, men efter ca 35 minuters oavbrutet stånkande, på rygg, stående, i sidled och i varenda position man kan tänka sig gäller det att man får ur sig ett HELA VÄGEN...JAG VET ATT VI KAN...KOM IGEN DÅ!!! annars orkar man inte.

Just innan man... håller på att... bli färdig...det är ju då det hörs som mest! SISTA NU... NU ÄR DET NÄRA!!! NÄÄÄÄÄRA... VI FÅR VILA SEEEEN... NU KÖÖÖÖÖÖR VIIIIII! JAG KOMMER... JAG KOMMER... ATT ORKA DETTA!

Sen har det gått ca 40 minuter och kettle bellsen läggs tillbaka och träningspasset är över. Man njuter av vad duktig man varit och ser till att slappna av ordentligt så man får ner pulsen.

Sen är det bara en vecka kvar innan man får värma upp rösten igen och börja om från början:)