Det ska konst till det

Några av er vet kanske att jag är en sådan där engagerad förälder, som inte hann ducka när frågan om vem som kan träna knattarna i fotboll kom svepande över den, i övrigt i panik slängandes, grupp föräldrar som stod i chock framför frågan som oundvikligen kom.

Det var först efteråt i efterhand som jag förstod att det var allvar och att jag skulle verkligen försöka få i ordning på ca 20 helt vilt springande killar och tjejer på en alldeles för stor plan.

Som tur var har jag en helt fantastisk kollega och vi hjälps åt och kompletterar varandra på ett alldeles utmärkt sätt.

I början trodde vi verkligen båda två att vi skulle få frispel på att klara av detta. Vi var nog båda två på väg att engagera oss i kampen för högre lön för förskolepersonalen, de gör ju ett otroligt jobb med att ta hand om dessa barn.

Vi bet dock ihop och nu efter tre år börjar det bära frukt. Vi börjar få fason på dem och killarna och tjejerna börjar verkligen SPELA fotboll. Inte så som vi såg det första året...hurmångakillarkanvifåplatspåsammaställeochvartusanärbollen!

Nej, vi börjar få lite roligt på på plan och bredvid plan i takt med att vi också börjar få lite vinster.

Dock är det inte alla som klarar av denna press det innebär att spela matcher. Vi har en kille som helt enkelt tar det på för stort allvar. Vi försöker verkligen inpränta i våra killar och tjejer att det viktigaste är att ha roligt. Det har helt enkelt inte gått in i denna kille som jag pratar om.

Han tar det så allvarligt att han håller på att förstöra hörselgångarna på spelare som står bredvid i sina försök att göra sig hörd över planen. Han verkar ha hur mycket ork som helst och springer upp och ner längs linjen, där han håller sig, hela tiden!

Under tiden går händerna som propellrar för att göra sig synlig dör han springer. Han vill ha uppmärksamhet HELA tiden. Det är inte utan att man märker honom!

Killen är helt en självplågare, han håller på att få en hjärtinfarkt varje gång vi ska spela match, han får i stort sätt lugnas med lugnande medel för att inte gå i spinn.

Han slår ihop händerna så att nästan blodvite uppstår

 

 

Och som sagt engagerar han sig och lägger hela sin kropp i spelet

 

 



Här syns det ju tydlig att vi kompletterar varandra otroligt bra. En tittar på matchen och en tittar på spelarnas skor:)

Dör avslöjade jag kanske lite vem jag pratar om också. Jag har helt enkelt inte möjlighet att ta det lugnt när våra barn spelar. Jag springer upp och ner på linjen som en guttaperkaboll, skriker ut direktiv och applåderar å det grövsta när vi gör något bra.

Det verkar som om min son blir likadan. Idag på träningen kämpade han så pass mycket att han lyckades sparka sig själv i magen!!  MED DOBBARNA!! Det ska konst till det. Och det var ingen liten spark heller, han hade ont i 20 minuter!! Jag förstår ännu inte hur han har gjort och om jag kan använda mig av det i match, men skickligt var det:)!!