Lång som ett ösregn och smal som en ??

Jag har i större delen av mitt liv varit längst av de som jag gått i samma klass som, gjorde lumpen med eller jobbat med.

När det har varit någon som varit längre än mig, vilket har varit ett fåtal gånger, har det ofta varit kortare tid eller så har annat hänt så att vi inte längre varit i samma grupp.

Vilket är fint för mig, för då har jag fortfarande varit längst. Det är ju ingen tävling...men jag är längst, bara så att jag har det sagt:)

Det är ju också så att jag under hela min uppväxt sprungit zick-zack i duschen för att bli träffad av vattnet. Eller så har jag gömt mig bakom lyktstolparna för att ingen ska se mig. Alltså, jag har ständigt varit smal.

Min kära moder har under hela min uppväxt sagt till mig att...bara vänta du... när du blir 25 kommer du också att lägga på dig, det gjorde din far!

När jag blev 25...lika smal!

Men vänta du bara, när du fyller 30, DÅ, då kommer du att lägga på dig, det gjorde din far! (Vad hände då när han fyllde 25??)

När jag fyllde 30...lika smal!

Men vänta du... ni förstår...när han  fyllde 35... (Vad tusan hände med 30 års tjockisen då??)

Jag fyllde 35...lika smal!

Alltså jag är smal, nu fyller jag 40 och jag känner att jag bevisat att jag kommer att leva smal för evigt.

Då har jag bara en liten fråga!

Varför har mina kläder som alltid passat plötsligt börjat krympa? Har de börjat få en 40 årskris? Inte för att kläderna är så gamla, men de har ju uppenbarligen börjat sympatikrympa!

Undrar om det också hände min far?