Klart jag är japan, det ser ni väl...

Fortsättning på äventyret vid pyramiderna från förra inlägget...

Tillbaka till hålet. Min ”guide” säger vidare att jag ska gå ner i detta hål som är ca 5-6 m djupt! Här nere kommer jag att hitta något som är förbjudet för oss att se egentligen. Ska man ändå fastna i öknen kan man väl åtminstone få se lite spänning, tänker jag med äverntyrarångest i huvudet. Visst där är några huggna steg, men trappa vill man ju inte kalla det. Här är sand överallt, sand är ganska halt. Jag beger mig ner i varje fall. Väl nere tittar jag in. Beckmörkt, fasen vad spännande!(not) Längre in säger killen. Här är ganska lågt.

Jag tror jag stannar här. Säger jag. Men det är spännande de håller fortfarande på att gräva ut här nere, säger han. Hoppsan Kerstin, här klampar jag omkring, och de håller på att gräva ut här. Undrar vad straffet för att förstöra en utgrävning är här i Egypten? Jag tar ett kort och försöker lysa upp med blixten. Ser stjärnor…och någon form av grav, typ de vanliga som mumierna låg i. Men mest stjärnor, tänkte inte på att det var ganska mörkt på vägen ner och ögonen vant sig vid det. Jag tror inte det ska vara mer spänning här tänker jag och börjar konka upp igen. 

Killen tar emot vänder och går vidare.....?? Inga här, tänker jag. Helt övertygad om att jag skulle möta någon av beduinerna när jag kom upp. Åtminstone någon militärpolis som kom för att omhänderta mig för intrång på helig mark eller något. Nåväl, inte är jag besviken på det.

 

Kom, kom, jag ska visa mer. Jag får låna din kamera! Jo du, den dagen Tutankhamon säger till mig möjligen…inte i dag alltså. Men jag vill bara ta ditt kort framför detta stora gravhål som är framför dig!! Jisses han har tagit in mig till en av gravarna till ytterligare några fruar till några höga killar, vilka är avbildade på väggen där, säger han. Hålet där är den verkliga graven. Tycker du inte det är smart att begrava dem här i detta 4 m djupa hål med raka väggar? Där nere, ser du, går en gång ett par meter in för kistan.

Smart, får jag hålla med om eftersom den fejkade gravkammaren är större och just framför mig. Men ännu smartare är det att ta mig till ett hål det inte går att ta sig ur utan stege. Men ge mig kameran nu ska jag ta ett kort på dig. Jag kan ju åtminstone hoppas att någon ser korten och börjar leta,, tänker jag och ger honom kameran. Jag håller honom på ena sidan hålet och mig på den andra. Gick fint.

(Enda utgången är den jag har till vänster om mig, INGEN ska lura mig på min kamera:) Lägg märke till det något ansträngda leendet!)

 

Nu säger han att han inte har mer att visa utan vi går tillbaka. Blod och syre börjar komma tillbaka. Va, ska han inte råna mig eller något? 

Jodå, om du vill och tycker det var bra kan du betala vad du vill! Visst, tänker jag. Vissa betalar 200 vissa mer säger han. Ok, taskigt att du inte sa det innan, för jag betalar bara 100. Nu ska ni veta att jag ser riktiga människor igen. Sådana som hör när man skriker! Det känns tryggt. Men vi är fyra stycken säger han! Visste det, var är de, var är de?  

Det är möjligt morskar jag till mig men det hjälper inte, du får bara 100. Var är du ifrån, frågar han? Sverige, säger jag. Ok då, jag gillar svenskar, schweitsare och ett land till som jag inte kommer ihåg nu. Men engelskmän hatar jag och amerikaner. Är du nöjd så är jag nöjd. Är du nöjd, frågar han. Jag lever, jag är inte i en gravkammare som plötsligt stängts, jag är inte nerputtad i ett djupt hål, jag fick se människor igen. Jag är nöjd säger jag. Det känns ändå inte som något man rimligen borde göra, vad som helst kunde ha hänt. Men Araber ska ju vara ett ärligt folk!? Men jag har nog gjort alla de saker man läser om i tidningen och sedan säger ”Så där gör man ju bara inte, vilken jädrans idiot. Lika gott till honom att han landade i det där hålet…” Kan bara hålla, men ändå gör man det!  

För att vara lite extra tillmötesgående säger han att egentligen har vi varit på mark som är förbjuden. Man måste ha tillstånd från staten för att vara där, det kostar 2000 L.E att söka (ca 2500 skr). I o f s var där inte mycket fötter som hade gått där men inte kan det varit förbjudet.......? 

Nu hade jag Sfinxen kvar. Eftersom du nu inte har någon biljett... (har jag ju, det är ju bara det att min jäkla chaffis tog den när han betalade)..........måste du säga till, fortsätter han, de där inne att du tillhör en av grupperna. Visst jag som älskar att fuska, not. Varför kan inte något vara enkelt. Men sagt och gjort, araber är inte omöjliga. Fram till porten. No, no ticket, please. Nej jag tillhör den där gruppen där borta. Ok visar han med händerna. Gå in då! Gruppen framför mig visar sig vara en ganska stor grupp av japaner… av medellängd, det vill säga runt 1.55. I den gruppen kan man säga att jag utmärker mig. Det finns inte heller många blonda japaner, så ducka är ju inte lösningen. Jag vänder mig om och vakten tycker också det ser lite konstigt ut, men låter det vara.

Att titta på Sfinxen gick alldeles för enkelt, jag väntade hela tiden på ett misslyckande men det bara flöt. Ljuvligt nu är det raka spåret, tänker jag. Bäst jag letar upp Said så att han kan köra mig till muséet, det hinner jag med också. 

Passar på att ta en herrans massa kort när jag ändå är ensam, för dit tänker jag inte ta mig ensam igen. Bäst att föreviga varenda steg mot äventyraren inom mig.

 

Fortsättning följer...