"vad konstig du ser ut, pappa!"

Det är något konstigt på gång...jag kan inte sätta mitt finger på det... men konstigt är det.

Det började redan i morse med att min telefon började låta något överjäkligt, och mitt i natten. Det har den inte gjort på hur länge som helst. Jag har haft problem med detta innan, men efter lite sökande på telefonen lyckades jag få bort problemet!

Nästa sak var att när jag ändå var vaken så kunde jag ju likaväl gå upp och få lite gjort, märkligt sätt att tänka vid 5.30!!!

Då fann jag att mina kläder redan var framlagda??!! Vem har gjort detta?

När jag sedan skulle titta om morgontidningen hade kommit ännu, så hade den inte det! det har ju hänt titt som tätt, lika frustrerande varje gång. MORGONtidning, hörs ju på namnet att den ska komma på morgonen!

Av bara farten åt jag frukost, mackor, fil, müsli, mjölk...det kändes inte som igår, men helt naturligt!

Jag nyser...nyser igen...kan jag vara allergisk mot mornar??

Sen... ... blir liksom världen som en dimma. Jag har en svag aning om att jag sätter mig i bilen av någon anledning. Det känns som en dröm. Jag ser en fuktig bakruta som jag försöker svepa ren med vifflaren bakåt. Vifflaren är trött och långsam, men till sist blir det rent. Långt bort i fjärran i dimman hör jag ... hör jag... ingenting. Det är tyst, tyst som det bara kan bli när man sitter ensam i en bil och motorn inte är igång.

Sätet känns liksom som knöligt, lustigt, det har jag inte upplevt förut. Men sätet känns inte mot benen som det brukar göra. Man brukar liksom fastna lite grand. Man är lite varm och fuktig om benen och de klibbar liksom fast, men inte nu.

Bilen är inte heller solvarm, det är sval...varför är den sval?

Jag känner mig fortfarande trött och har ont i kroppen. Träningsvärk efter helgens underbara volleyboll match:) Den känns fortfarande i drömmen, konstigt!! En liten skada i ena foten efter matchen ger sig också tillkänna, men den börjar ge med sig. Jag provtrycker på bromsen, jo det ska gå bra, jag kan trycka hårt igen!

Tydligen kör jag någonstans, för när jag vaknar till sans igen stiger jag ur bilen igen går in hemma och yngste sonen springer fram och hälsar...

"vad konstig du ser ut, pappa!"

Vadå konstig? Vad menar du?

Du har ju långbyxor på dig.., säger han!

Det är då det går upp för mig, semestern är slut och jag har tydligen varit på jobbet, efter att klockan har ringt klädde jag mig, åt frukost. Kände inte sätet mot benen för jag hade ju långbyxor. Gjorde säkert en gedigen insats på jobbet, kom hem och nu sitter jag här i chock...var tog mina fyra veckor vägen?

Jag tror jag ska anamma en Japansk sed från och med nu. Att sova på jobbet anses vara ett bevis på att man jobbar hårt och inte alls ett tecken på lathet:)