Någon ÄTER UPP mina skor!!!

Idag har varit en sådan där dag man egentligen aldrig vill uppleva.

Vi har varit på begravning och det är ju aldrig något som man direkt längtar efter att vara med på. Längtar o längtar, vad jag menar är ju att en begravning är ju ganska definitiv och efter det är bara tomhet. Så också i detta fall. Min storasyster är nu begraven och hon kan äntligen springa och röra sig, se, prata och sjunga igen. Himlen har något att vänta sig. Efter att inte ha kunnat göra något av det jag skrev under ca 50 år så finns där ju ett litet uppdämt behov av att spralla av sig nu när hon äntrar himmeln:)

Men det var inte det jag ville berätta om, även om det är en fin tanke:)

Nej, vad jag vill ta upp idag var en liten läskig sak som hände med min klädsel. Som vanligt när det är sådana här tillställningar vill man ju klä upp sig lite extra. Och så tänkte jag även denna gång. Kostym, vit skjorta och slips. En lavendelfärgad slips denna gång. Vi hade valfri klädsel så en annan färg än svart på slipsen kändes rätt:)!

Inte nog med det. Jag tänkte också att jag minsann skulle ta ett par av mina svarta skor som jag inte använder så ofta.

Det är ett par skor som jag första gången använde när vi gifte oss, jag och frugan. Det är ett par enkla men sköna läderdojor med en bra sula som man både kan dansa med, gå altargången fram i samt då gå på begravningar i. Eftersom det tursamt inte är så ofta man varesig gifter sig eller går på begravningar så är det inte använda så flitigt. De är helt enkelt "gådda" väldigt få mil i om man säger så.

Dessa skor ska jag ha! De var lite dammiga, så jag fick ta och putsa upp dem lite. Mmmm, ser fortfarande helt nya ut. De till o med känns nya fortfarande när man tar dem på sig.

De passar perfekt till min kostym och man känner sig så där välklädd ut när man går omkring i dem.

Lustigt egentligen att man får en helt ny hållning när man är så där välklädd. Eller åtminstone tycker jag att man får en helt ny känsla när man får vara välklädd. Ibland kan jag roa mig med att tänka på folk som går omkring så där "häftigt" i uniformer och kostymer eller andra högtidsdräkter, om de skulle se lite kaxiga ut nakna? Nu tänker jag inte direkt på nakenheten utan just på det att de inte har kläderna som stöder dem i deras "smarta" och "häftiga" gångstil!

Nåväl, jag går nog också lite fränare med kostym än utan.

Nu var det det där med gången. Vi kör till kyrkan, som ligger i min barndomsby Gualöv, vilket är en vacker liten kyrka från 1100-talet. Vi går in, en halvtimme före utsatt tid och sätter oss i bänkarna.

Vi sitter där och småpratar lite tyst, så där man bara gör i en kyrka. Det är bara vi och min övriga familj, men vi viskar ändå till varandra så vi inte ska störa någon annan... vem?? Kantorn är ju där förstås, men jag tror inte att hon är vidare känslig heller.

I vilket fall tittar jag ner på mina skor när klockan närmar sig 13 och begravningen ska börja. Då ser jag något konstigt med dem... där är något som saknas!

Vad f.. (visst jag vi är i kyrkan) kattsingen är sidan av sulan. Det ser ju ut som något/någon har tagit en tugga av min sko!

Men vad i hela havet (nu börjar jag komma in i att jag är i kyrkan) är klacken? Halva baksidan av den är ju borta! Hur är det med andra skon...?

DÄR ÄR DET JU ÄNNU VÄRRE. Hela baksidan av klacken, höger sida av sulan hänger löst och underdelen av sulan håller "as I speak" bokstavligen på att gå upp i rök...

Jag ska ju snart gå upp och lägga en blomma på kistan... kan man gå i strumplästen, för det är väl det enda som återstår om ni inte skyndar på här.

Jag börjar titta mig omkring för att se om jag kan hitta den rumpnisse, väsen, eller den lilla jädra råtta som uppenbarligen måste hålla på att ta tuggor av mina skor. De var ju perfekta när jag lämnade hemmet. Vad håller på att hända?

Dags att gå upp, det är inte så långt som tur är! Jag svävar fram, jag liksom leviterar genom rummet, vilket känns som rätt med tanke på var vi är. Jag vågar knappt sätta ner fötterna, jag lämnar ju spår efter mig...

Svår stund framme vid kistan där jag också känner att skorna håller på att ge upp fullständigt. Att de skulle ta min systers död så hårt!

Tillbaka i bänken och jag tror ingen såg att jag fick balansera tillbaka på små delar av skor som tidigare varit så stolta. Som tidigare varit så i blickfånget!

Efter kyrkan ska vi gå den grusade gången till bilen, jag känner stenarna under mina fötter, men känslan är ju inte likt att gå barfota vid en sjö direkt. Jag tittar efter mig och ser att jag lämnar spår vid varje steg, ska de hålla hela vägen hem till mina föräldrar?

De håller och jag kommer dit först av alla! Jag får gömma undan dem när jag kommer in.

När vi ska hem får jag ta på dem en sista gång, då är det ännu mindre kvar av mina tidigare bröllopsskor. Något/någon tycker verkligen om att ta stora tuggor på mina skor.

Man kan lite poetiskt säga att jag inte bara begravde min syster idag, när jag kom hem fick jag ta farväl av mina nästintill oanvända skor också. De fick också gå vidare. Undrar om det kan vara så att min syster håller på att ta över mina nya skor..del för del?

I så fall, håll till godo, det är väldigt bra skor...slit dem... med hälsan:) Du är värd dem och miljoner andra saker!!