NEEEJ... var tittar man??

Jag har ett jobb där jag får möjlighet att göra de mest omväxlande saker.

Idag t ex har jag varit med i ett morgonprogram i Canada! Det kan ju verka lite märkligt?! Iof var det en inspelning som ska sändas längre farm i höst men ändå. Och det handlade om ett julsortiment, så hela inspelningsplatsen såg ut som det var 20 grader kallt utanför fönstret och ton med snö låg på marken!

Men det är inte bara märkligt, det är en konstig upplevelse också. Tänka sig att vara med i ett program som ska sändas för att inspirera andra att baka, i mitt fall!

Lilla jag, inspirera andra:) häftigt!

Men att göra en inspelning som denna, hur det skulle vara hade jag ingen aning om. Jag tänkte mig innan att det kanske skulle vara flera timmar i sminket, sedan någon som klär upp en. VIP salong till fikat innan inspelningen samt egen loge efteråt där man kan vila upp sig...

Nu blev det ju inte riktigt så!

I ren företagsanda, vårt företag är ju känt för att vara kostnadseffektiva:), så kom vi dit, kollade in platsen för inspelningen, mötte programledaren (Tänk att Canadas svar på Ernst inte är riktigt lika lång, lite kraftigare, heter Carl men är precis lika intresserad av design som just nämnde svenska programledare!) hälsade på kameramannen... och kör igång!!

VA, var är vindruvorna, champagnen (jag vet att jag inte dricker champagne, men det handlar ju om principer här!!) alla påsar med mutor??

Men vem behöver det... men ett litet äpple då? Nähe inte det. Egen sådan där regissörsstol med mitt namn? Inte det heller nej...kan jag få ett glas vatten? ok det gick bra! Tack!

Då så, då har jag fått igenom alla mina krav för att ställa upp! Vissa principer har man ju som sagt, jag ställer ju inte upp hur som helst för vad som helst. MINST...ett glas...vatten ska jag ha!

Nåväl, med halsen uppsmord av ett uppfriskande glas vatten så kör jag igång!

Intervjun går som en dans, faktiskt, trodde jag skulle vara mer nervös. Ända fram till den där punkten då man likt två nykära ungdomar ska avsluta en dejt. Svetten börja bryta ut och man vet inte var man ska titta någonstans. Men man vill ju inte vara den som tar bort blicken först, för att i så fall döda det där speciella ögonblicket som bara kan skapas mellan två nykära ungdomar, det ögonblick som skapats just där just då. Nu var vi ju inga ungdomar och vi var inte kära (lugn frugan, ingen fara...han var inte min typ;))

Programledaren ska säga tack så mycket och vi tar i hand för att sedan avsluta... MEN varför slutar kameramannen inte att filma? Han bara fortsätter och inte nog med det han går närmre med kameran...och där står jag och ler...och tittar på programledaren...som ler och tittar på mig...som fortsätter att le och titta på programledaren...som ler... ... och så fortsätter det i, vad som känns en halvtimme... Vad fasen gör man nu då?

Helt plötsligt svänger han kameran mot artiklarna och säger, thank guys!

Phu, jag började tro att nästa steg skulle vara en middagsinbjudan och en farvälkyss, för så länge stod vi och tittade på varandra. Nu vände vi bara huvudet och tittade på vad för intressanta andra saker de satt upp i rummet.

Jodå, annars gick det bra som sagt!

Till nästa gång måste jag komma på lite snabba repliker som man kan lägga in så att det inte blir så konstigt!